Tumlat in i ljusaste månaden

Det är sommarmånad och det märks, i synnerhet om kvällarna när solen envisas med att gassa in genom varje minimala springa mellan fönsterkarm och rullgardin samt två lager gardiner. Är typ tacksam att jag åtminstone aldrig tvättade fönstrena som jag tänkt på hela våren, då hade det kanske varit ännu värre. Hej hej juni. Månaden då ljuset kulminerar.

Man kanske inte får säga så här i landet längre since never ever ei koskaan ei milloinkaan aldrig aldär int jär i vääde aldä, men jag ser lite fram emot mörkare kvällar. (Ok, å andra sidan inte hemskt unikt att som finländare romantisera mörkret, jag inser det.) Det är bara så störigt ibland, det här lysandet. En kompis till mig satte en gång fingret på nåt, att hata när solen skiner rakt på en genom ett fönster. Ja fy fasen. Det kan liksom SKAVA har ni tänkt på det?

Men nu ska jag inte baktala ljuset ändå. Det är fint och tjusigt och det är trevligt att det tittar förbi, det tycker jag.

Jag såg ett klipp där tre personer skulle gå igenom en långsamt snurrande tunna, som en nöjesattraktion. De två första gick igenom hur smidigt som helst men den sista personen tappade balansen och kom sig inte upp och liksom bara låg där i en otymplig hög, gled mot väggarna, föll kors och tvärs och rumlade runt alldeles hjälplöst och framför allt så oerhört HOPPLÖST. Alltså, det såg SÅ hopplöst ut! Jag brukar inte så ofta skratta åt folk som faller men det där skrattade jag åt så att jag kiknade. Jag vet inte, jag kunde bara känna igen mig så. Mer mentalt än fysiskt, fast vem fasen vet. Det såg bekant ut. Precis på det sättet har jag känt mig i stort sett hela maj månad. En klunsig sågspånsfylld docka som mest bara dunsar tafatt omkring inne i den långsamma men resoluta tvättmaskin som är livet.

Klompklunsklampklopp.

Blenda berättade att på dagis har de nu en liten baby som sover i spjälsäng. De har slagit ihop ett par avdelningar för sommaren, låter det som. Och vi pratade lite om det och om babyn och sen blev det nåt avbrott, och då jag ville återvända till ämnet så frågade jag av henne ”Vad heter den där babyn då?”. Och Blenda flackade med blicken lite osäkert men fäste den så redligt i min och sa ”Det där är ju Dag”. Skrattade också jättemycket åt det här.

Tills att Blenda blev sur för att jag skrattade åt något hon sagt som inte varit ett skämt, och jag fick försöka förklara att vad jag skrattade åt var att det hade varit så knäppt om jag plötsligt bara inte skulle ha känt igen honom där mitt under maten. Och jag kunde inte sluta skratta heller under tiden jag förklarade och B sa ”Sluta skratta!”, även det en sån där hopplös tumla-runt-i-tunna-känsla. Trevligare ändå.

Jag har väl typ hopp för juni. Det är inte det att maj var dålig, det är bara det att… Om jag inte är sjuk tre veckor av fyra i juni så kommer det vara en oerhörd förbättring. Jag har tumlat nog nu, vill jag gärna påstå. Nu — ut ur tunnan. (Klomp.)

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

2 reaktioner till “Tumlat in i ljusaste månaden”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s