Kontrollkollen

De senaste två-tre veckorna kan jag inte säga mycket om. De har i stort sett bara försvunnit medan jag suttit inne och känt mig trist och stressad och utanför och hopplös. Missat allt roligt och våren. Har betraktat den från köksfönstret. Hela veckan innan Dags födelsedag var jag sjuk och jag sa ”hellre nu än om en vecka”, sen blev jag friskare men tappade rösten, hostade om nätterna men hann vara hostfri två nätter. Sedan sjuk igen — lagom tills Dags födelsedag. Vi fick skjuta på kalaset en vecka. Jag både hann inte, orkade inte och glömde bort att fixa saker, och jag grämer mig. Jag hade velat gå mer all-in på första födelsedagen/kalaset, men det blev nu som det blev och det blev bra i alla fall men det är så tråkigt bara när saker och ting inte blir som tänkt. När man har planer och idéer men de lämnas. Tappade s.a.s. bollen.

I går skulle jag ha en toppendag för att fira att jag kände mig mänsklig igen, ny vecka och allt, så jag gick på loppis med Dag. Länge. Under den tiden tappade vi hans gosekanin Niini, hans allrakäraste ögonsten som han sover med varje natt och varje tupplur och har gjort det sedan han föddes, Niini som han skiner upp när han ser och håller om och kramar och stryker sitt ansikte mot hennes öra och viftpetar ömt på så där med handen som han gör. Fy fan vad jag har gråtit, det känns bara för jävligt. HUR kunde jag missa att vi tappade Niini fini rullgardini? Och Dag låg där i vagnen och skulle sova och visade med handen mot sin panna och jag tror det betydde att han saknade Niini, ville ha henne mot sitt ansikte. Uff.

Jag har lämnat min telefonnummer till två loppisar och gjort efterlysningar i två facebookgrupper. Det känns ofattbart att hon inte skulle dyka upp. Avskyr att känna mig så maktlös. Antar att det är mitt kontrollbehov som skränar. Att jag liksom inte kan styra över det här? Fast jag letat i timmar dök hon inte upp. Ska hon vara borta för evigt nu? Jag hade inte koll ett ögonblick. Och dit for det.

</3

En gång tappade Blenda en rosa scarf när jag cyklade henne till dagis. Den var knuten med en enkelknut och då hon satt i barnstolen bakpå cykeln hade hon dragit loss den och bara släppt den nånstans på vägen. När vi kom fram till dagis märkte jag det och hon var så liten då, men vi pratar fortfarande om det ibland. Scarfen hade hennes namnlapp på och jag cyklade förstås samma väg tillbaka och tittade, många gånger har vi färdats längs med den vägen och spanat efter något rosa med en liten nalle i hörnet, men den har aldrig dykt upp igen. Den var ingen jätteviktig scarf för henne men hon tyckte inte om att den aldrig kom tillbaka till henne.

I dag cyklade hon själv till dagis med min gamla scarf runt halsen och jag fick gå vid sidan om henne och hålla en hand lätt på hennes rygg. Mer för att hon ska känna sig trygg än nåt annat, hon håller balansen bra själv nu för tiden. ”Styr,” påminde jag henne ibland när hon vinglade in mot husväggarna, ”styr nu Blenda!”. Och hon morrade att hon ”tappar kontrollen” över cykeln när jag säger ”såna fula ord”. Men det gjorde hon inte.

En annan morgon.

Nu ska Dag strax vakna från sin tupplur och jag ska ta in honom och ge honom nåt att äta. Sedan ska vi hämta ut hans pass som kommit, och sedan antar jag att vi får gå och leta Niini nåt varv till. Äh det känns lönlöst men vad kan man? Köpa en ny Niini? När vi var på 1-års-kontroll sa vår kontakt på rådgivningen att det är så värdefullt att Dag har en snuttis, att han har den tryggheten då det kan behövas. Jag tänkte inte då på dagis men nu så. Ack dagis. För i dag ansökte jag om dagvårdsplats för honom. Jag ringde också min chef och pratade om att återvända till jobbet. Jag gick även via hvc och fyllde i en blankett för att begära att min journal skickas dit. Jag har massor av saker på min att-göra-lista ännu, men jag chippade av några stora flisor i alla fall. Knäppt vad det ska va svårt att bara ta sig an vissa saker. En del kontroll skjuter jag verkligen bara ifrån mig och typ vägrar befatta mig med den. Medan jag blir alldeles skärrad om jag tappar annan. Ah ja. So it goes, för att av oklar orsak prata Vonnegutska. (Alltid bättre än ”it is what it is” i alla fall, det är i alla fall säkert.)

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

2 reaktioner till “Kontrollkollen”

  1. I feel you. Den ångesten att ungarna ska tappa sina allrakäraste gosedjur, den är inte nådig! Hos oss har vi haft totalpanik ett par gånger då dotterns allrakäraste snutte Kossan var borta, men hon dök upp igen, en gång var hon bakom soffan och en gång uppflugen i en gran (!) Hoppas kaninen dyker upp, den kan kanske ha hamnat i/under någon loppishylla av misstag, kanske den fallit på golvet och någon bara lyft upp den i en hylla?

    1. Lurig liten ko som klättrar i träd!! :’) Åh fy fasen ja, det är hemskt. Men den dök upp igen! Det var precis som du sa, den hade hamnat i nåns hylla. Trots att jag gick varv efter varv och spanade i hyllorna så missade jag den men nån i personalen hittade den och ringde dagen efter. (Japp, grät.) PUH!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s