Hej dagboken

Hej dagboken, jag är här igen. Jag tänker på dig varje dag. Fattar inte hur det kan vara så men varje gång jag skriver här så blir det avbrott. Nu, under de två första meningarna, fick jag till exempel gå och hjälpa Blenda med nåt. Tre grejer, tre gånger på varandra. Får mig att blicka en gnutta vemodigt mot tiden innan jag fick barn, önskar jag hade varit mer effektiv med den för jäklar vad jag kunde ha fått grejer gjorda. Å andra sidan tenderar jag hamna i nåt slags förlamat döläge av för mycket tid på mig också och går i baklås. Ha ha. Kul att va så skapt för att fungera!


En kort stund efter föregående stycke vaknade Dag och med det kastade jag in… tangentbordet? Nu har det gått många timmar. Vi har lunchat och fikat ute på stan med faffa, sen hängt i en lekpark på hemvägen en sväng. Ätit restmiddag när vi kom hem. Alfred sa precis åt mig att gå och skriva min blogg. Ja tack, men vad ska jag säga?

Jag känner mig kaputt. Mör, sådär som man blir efter en dag som känns lång fast klockan inte är mer än fem. Bra dag absolut! Men märker inte riktigt hur låg energinivån är innan barnet/barnen också blivit trötta och det börjar märkas. Man lirkar och tjatar o.s.v. Det suger på nåt vis musten ur mig. Alla har vi lite humörsvängningar. Det hände inte nu, men det har ju hänt i sådana situationer att jag tappat nerverna och rutit. Men man ger/får ju sällan, eller aldrig, utlopp, och det kan kännas lite begränsande mitt under frustrationen. Det är inte som att man som förälder kan bara skita i allt, smälla i dörren och springa ut och skrika i skogen.

Nu låter jag ändå som att det är det jag gjort eftersom jag är hes, men det är för att jag i en veckas tid varit krasslig i toppar och dalar. Känner mig frisk nu fast rösten är 100 % 70-årig kedjerökare på karneval.

Min kompis Karolina sa en smart sak då vi pratade om det där med att tappa humöret och jag sa att det är som att min stubin är så kort nu för tiden. Ibland går jag omkring och tycker allt är frid och fröjd men så händer typ EN sak och så är det som att allt far åt skogen. Blir så jävla SUR och allt känns genompiss och otroligt irriterande. K sa då att hon tänkt att det antagligen bara är så att man som tvåbarnsförälder helt enkelt lever närmare gränsen. Eftersom att tillvaron är mer krävande och man har mer saker att tänka på, så skuffas man dit, utan att man märker det. Och den tillvaron har blivit ens nya normala, fast klart man är stressad av det ändå. Så fast det känns som att man blivit känsligare kanske man egentligen är precis som alltid. Fast närmare gränsen.

Nä hon sa detta mer koncist och klokt men nu är detta vad ni får att jobba med. Varsågoda, beklagar.

Rekommenderar ändå barn i plural om man får säga så. Jag vet att det inte alltid är så enkelt. Men jag behöver kanske inte säga så egentligen? Inte behöver har ens lyfta det om att rekommendera? När jag tänker efter tror jag inte jag behöver brasklappa på det viset för nån av er som läser. Jag tror alla här är smarta och fattar det där om — ursäkta nu ett uttjatat begrepp — två tankar i huvudet.

Okej, nu ropade Dag på mamma. Tror jag. ”Mäh-mäh”. Han blir 1 nästa vecka! Och jag ska skriva en utförligare rapport om honom nån dag snart, så som jag gjorde om Blenda ibland. För det vill jag ha i arkivet sen. Heh heh och där hällde han ut katternas stora vattenskål. That’s my cue. Hejdå dagboken!

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

En tanke på “Hej dagboken”

  1. Jag har ju inga barn men känner igen mig i det där om att befinna mig nära, eller längre bort ifrån gränsen, beroende på hur mycket jag har att handskas med i livet. Droppen som får bägaren att rinna över kan vara minsta lilla sak en stressig dag och så står jag där och svär eller gråter över något futtigt missöde som inte hade påverkat mig nämnvärt en dag då energireserverna är högre. Det är väl därför återhämtning är viktigt.

    Jag vet inte hur du hanterar stress men genom att meditera har jag lärt mig att fokusera på andningen och det hjälper iaf mig att hantera mina känslor när jag inte vill eller kan ge utlopp för dem på andra mer förlösande sätt. Det är iaf någonting.

    Skrika i skogen låter förlösande. Bor bredvid skogen men tror mina grannar skulle reagera om jag ställde mig där och skrek ut min frustration över livets missöden. Tyvärr! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s