Mulimulimåndan vecka 15

Hej hopp eller hur det hör till kutymen att inleda när man har svårt att hitta tonen. Det har varit händelserika dagar den senaste tiden, vilket i bloggosfären brukar betyda att man haft sAmArBeTeN och gått på eVeNtS, men jag menar inget sådant men att det varit mycket. Exempelvis att jag fick nån märklig sjukdom med feber och illamående, och skulle vara ensam med barnen. Det gick bra — jag blev aldrig sjukare än så och barnen var exemplariska. En tid kunde jag bäva inför att vara ensam med barnen t.ex. vid nattningen eftersom det var så svårt att räcka till, och det är skönt att våga tänka tanken att kanske den tiden ändå är förbi. Säger jag nu, men lika kaxig var jag inte natten till söndagen då jag gavs väldigt få timmar att sova efter att jag i timtal längtat efter sömnen. Räckte knappt till mig själv men det gör ju ingen skillnad när man inte har något val. Ville vråla. Det är den där desperationen, den där hopplösheten när det är som värst där i nattdunklet. Det är en sån ruskig komposition, varför har biologin gjort det så grymt? Otroligt stressande men man måste hålla sig lugn för att kunna lugna nån annan. Hörselskydden på (ja, så pass) och upp och vagga av och an med en ganska tung bebis i famnen. Ryggen värker. Försiktigt krypa ner i sängen igen. Nej — funkade inte. Upp igen. Ryggen bränner. Och sen försöka somna. Mitt i vargtimmen som spritt sig över hela natten, tack som fan. Mobilens sken för att skingra tankarna. Istället allt värre rapporter. Man vill gråta, allt är ofattbart, otänkbart. Podd i öronen i obekväma hörlurar i bultande hörselgångar, sova i nån timme, och sen är det dags igen för nästa grej. Vilket är det denna gång? Ligga och amma tills ryggen som inte kunnat härdas nog splittras som glas? Ja men ni fattar. Ni som vet vet. Allt sånt och nästa morgon ändå en ny människa. Barnen gav mig sovmorgon! Jag vaknade INNAN dem! Jag var inte längre illamående. Jag var feberfri. Praise be.

Nätterna är liksom fläckiga nu för tiden. Dag har en mammig fas, särskilt om nätterna. Jag vill inte klaga, för i det stora hela njuter jag av det. Att känna mig behövd. Knarkar det. Jag är mest av allt tacksam över att han behöver mig så nu för det är vad jag så behöver nu. Men stundom så… stundom så. Nätterna blir som de blir när han vaknar ofta och vill kanske helst ligga och sova ovanpå mig. Men sover jag på rygg får jag mardrömmar — det hände mig häromveckan och där stod folk på rad för att berätta för mig hur jobbig jag är, hur svårt det är att stå ut med mig, hur hemsk jag är på fler sätt än jag kunnat förstå. Det är väl si och så med självkänslan, vad kan jag säga. Mardrömmar ska alltid gå så hårt åt. Varför är människans undermedvetna så?

Jag kanske ångrar detta nattsudd till inlägg och vaknar imorgon (who am I kidding? om nån timme heter det) och tycker att jag skrivit alldeles för långa svamliga stycken, men det är risker man får ta mitt i natten och jag är så trött så trött så trött men jag är ännu mer trött på att inte ha ett JAG, jag kan inte förklara det men jag känner det bara så starkt just nu. Jag ville bara göra något som inte suddas ut under morgondagens skjortärm som så mycket annat. Jag säger absolut inte att jag inte har ett jag även när jag ger upp med inlägg efter inlägg och idéer om kreativa avstickare och ~*självförverkligande*~ mellan x antal avbrott och amningar och ditt och datt — och jo jag vet att det är temporärt men det ändrar ju inte nuet — men visst försvinner ens konturer lite in bland skuggorna. Var är jag, var är natten? Svårt att se. Vi är lika disiga båda två.

(P.S. Sandra, du vet vem du är — tack för hälsningen! ♥)

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

4 reaktioner till “Mulimulimåndan vecka 15”

  1. Jaa! Jag tänkte på det när jag läste om mardrömmen att du borde drömma om sådana som mig istället! Som bara ger beröm och lovord. Fint att hälsningen kom fram, heja dig!

  2. Oh igenkänningen, ännu en gång. Jag skulle gärna trösta, men konstaterar att jag är i ett så suddigt läge själv att jag nog inte har nåt att ge. Tänk att mina ord för tillfället nästan är slut? Sådär att jag inte orkar berätta eller förklara. Jag som alltid har nåt att säga. Men våren, kanske vi kan hoppas på den?

    1. Ledsen för ditt suddiga läge. Allt okej hopas jag. Du säger nåt även när du som nu ”inte” säger nåt, den förmågan har du inte tappat hur det än känns! Vi hoppas på våren. ♥

Lämna ett svar till Linnea P. Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s