I tomrummet efter

En person som jag inte stod nära men som jag nu som då kom i kontakt med och som, som jag framför allt kommer minnas hen för, var väldigt vänlig mot mig en gång när jag stod inför hen och kände mig förlägen och i vägen, sa ”Jag vill gärna hjälpa dig. Nu fixar vi det här.” och gav mig en kram… har dött. Jag fick i dagarna reda på det. Det var väntat och ändå blev jag förvånad över hur plötsligt det kändes.

Efteråt har jag tänkt på tomrummet som lämnar. Det folk alltid pratar om att avlidna lämnar efter sig. Det känns sannerligen som ett rum. Jag vet inte varför men det framträder så tydligt för mig nu, jag kan betrakta det rätt förundrat. När jag tänker på personen så är det — förvånansvärt mycket — som att kliva in i ett tyst, kalt rum. Ingenting finns där men ändå allt. Rösten, kroppsspråket, spridda händelser och andra minnen av det jag uppfattat som essensen av personen. Utstrålningen, vibben, energin. Minnet av en närvaro. Jag förvånas av hur bra jag minns. Och så står jag där i rummet och bara känner en stund. Det är, på något vis, en betryggande känsla.

Sedan går jag vidare. Jag lämnar rummet och stänger dörren bakom mig. Klicket är mjukt. Jag behöver inte titta bakåt innan jag går. Det är inte byggt för ”en sista gång”, det är inte dess funktion. Jag vet att rummet är där. Och så är det bara.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s