Vecka 12 på minuten

Jag menar det inte på ett dåligt vis, inte uteslutande, men jag är så outhärdligt trött på mig själv just nu. Jag vill bara skaka av mig mitt gamla skinn och sparka iväg det bakom mig med foten. Krafsa över det med sand som en katt, rent av.

Det är egentligen ett under att jag ens skriver blogg med tanke på hur ofta jag läser något jag skrivit för mer än en vecka sedan och avskyr det. Tycker så ofta att jag är störig och pinsam. Tycker också att väldigt mycket hade kunnat göras mycket bättre. Löjligt att inte bara äga det, oavsett, men det gör jag alltså inte. Nej jag tycker jag är genant, och vill helst klicka edit undo (eller åtminstone edit). På Facebook raderar jag gamla statusuppdateringar från ”på denna dag” emellanåt, också det känns fånigt men också lite som att befria ens framtida jag. Ska man hålla på så här för evigt? Fortfarande? Fast jag är så gammal? Jag har ju varit vuxen mycket längre än jag inte varit vuxen. Ska inte det betyda något? Nej tydligen inte!

Men strunt samma. I dag är det 21:a mars och Dag fyller 10 månader och Blenda rockar sockorna på dagis. Inspirerad av kompisar har jag laddat ner en app för att logga babyns sovrutiner och kanske få hjälpsamma tips, vem vet. Visst fanns det redan rutiner men jag har nog väldigt svårt att definiera sådana, eller alltså att kunna se dem och hålla ordning på dem. Det mesta flyter ihop för mig när jag försöker tänka efter. Frågar nån mig om när vi brukar göra ditt eller datt så är mitt svar alltid det samma: eeeh svävande. Känns duktigt och tillfredsställande att kunna kolla upp sömnen prick på minuten nu. Hur länge har han sovit, undrade ni? 1h 20min. Jajjamen! Så är det. Och där vaknade han så här får det bli prick punkt slut.


Känner inte för att göra ett nytt inlägg utan fortsätter på samma istället. Det har blivit kväll, och igen sitter jag här medan Dag sover ute på balkongen. Klämmer in en sista tupplur light. Alfred och Blenda har just åkt iväg på gymppakurs. Jag har en liten kaffekopp. Ett jaffakex. Ahh.

Sedan jag skrev tidigare har jag tänkt på ”på denna dag” och vad det är man vill minnas. Att första dagen av vecka tolv år tjugohundratjugotvå hämtade jag Blenda från dagis med cykel. Trottoarerna var mestadels torra och isfria, förutom partier där skuggan ligger på mest hela dagarna. På remsan gräsmatta mellan vårt hus och trottoaren blommade lila krokusar. Jag hörde svanar när jag rullade ut Dag i vagnen på balkongen. Den tjocka åkpåsen med fårull byttes ut till den tunnare beigea. Dag blev tio månader och spelade piano för mig och Selma. Och jag kom äntligen ihåg att fota honom med min spegelreflex som så sällan händer. Blendas dagiskompis som redan lärt sig läsa hade läst böcker för henne. I helgen ska vi åka tåg till Helsingfors, till vänner, fyraårskalas, museum och hotell, och det ser vi sannerligen fram emot. (Meddelandet om att husbolaget skaffat jodtabletter åt invånarna är väl också minnesvärt på sitt eget sätt.) Och jag känner mig glad i bloggen. Det är trevligt att ha den. (”Bloggen ändå”, för att säga det med en instacaption.)

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

2 reaktioner till “Vecka 12 på minuten”

  1. Hej. Jag gillar din blogg! Då jag läser känner jag igen mig många gånger i dina tankar och funderingar. Det är skönt att veta att inte bara jag har roliga (och ibland konstiga) funderingar. På ett bra sätt 🙂

Lämna ett svar till Linnea P. Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s