Lågt

Vad ska man säga, man baxnar och man mår illa. I dag läser jag uppgifter om att mobila krematorier skickas till fronten och att ambulanser avsiktligt beskjuts. En särskild isande känsla var det också att läsa att Tjernobyl tagits över (varför??); eller det jag sent i går råkade se en film på, när en stridsvagn bara hux flux valde att köra över och mosa en mötande civil personbil. Naturligtvis föreställer man sig det värsta. Var det en familj? Var det en del av en familj som valt att försöka fly? Hade de, liksom jag skulle ha haft, två små barn och två små katter i baksätet? Nä man vill ju kräkas och gråta. Otroligt nog var det en ensam äldre man som överlevde tämligen oskadd, såg jag vidarerapport om i morse. Men jag undrar, utan att egentligen våga ägna för mycket tanke åt det, hur mycket lika gränslöst som utan skrupler försiggår utan att hamna på film.

Ja — vad ska man säga. Jag vet inte. Jag har skrivit om det här inlägget ett par gånger eftersom jag inte vill säga något ogenuint. Jag vill inte raljera eller säga något spydigt eller politiskt jag inte har en aning om eller förstora *min* upplevelse eller förminska de drabbades och så vidare kanske ni fattar, utan jag vill bara sätta ord på vad jag allra mest känner. Det verkar konstigt att inte för det här upptar sannerligen mina tankar, ofta. Och den känsla som allt som oftast slår mig förutom de vanliga (chock, sorg, ilska, ångest, rädsla, maktlöshet) är hur alltsammans ter sig så himla, himla, himla… lågt.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

2 reaktioner till “Lågt”

Lämna ett svar till Mikael Öhman Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s