Känns som vårtecken känns som minus aderton

Det är så ljust nu, säger jag på väg till dagis. Vid den ortodoxa kyrkan där det är så öppet, stora skyar ovanför huvudet. Havet skymtar där längre fram. Minns du när vi gick här för inte så länge sen på morgnarna och det var helt mörkt? Hon minns inte riktigt, säger hon. Det var tidigare i vintras bara, säger jag, nu är det mycket ljusare. Och jag känner mig lite lättare.

Februari brukar många år vara den tyngsta månaden för mig, men något har förändrats. Nu går den förbi så hastigt att jag knappt hinner märka den. Bara att snön faktiskt rätt ofta gnistrar som pärlor under helmikuu.

I buskarna nära dagiset ser jag en svart klump och jag tror först att det är ett gammalt munskydd, men det är en koltrast. I går när jag klädde på Dag och han var lite grinig letade jag reda på koltrastsång på youtube för att distrahera honom. Jag tänkte på våren. Och nu satt den där, alldeles svart med knallorange näbb. Vårens lilla sändebud. En av många. Uppburrad i kölden, minus nio men känns som minus aderton sa mobilen. Jag hade på mig dubbla ylletröjor under fårskinnsrocken. Inte den första koltrasten jag sett i år, allt mer vanligt tycks det bli att en del av dem övervintrar här, men den första jag sett som kändes som ett vårtecken. Vädret till trots. Men tack vare ljuset.

Jag stannar och tar bilder. Blenda suckar lite i kärran. Hon har vänt sig lite på sidan och lutat sig sidlänges mot ryggstödet med Dagisbjörnen i famnen. ”Nalle mukana!” har mannen hojtat på trottoaren, han som alltid säger hej och hälsar god jul, glad påsk och fint väder vi har i dag, och jag har tafatt svarat ungefär joo kyllä och strax efteråt men ändå för sent önsk att jag istället hade sagt ”Nalle mukava”. Det hade varit kul. Eller kul och kul, men käckt. Lite piggt. Lite vårigt.

Och den lilla fläcken som jag trodde att var en skada på Dags tand efter att han fallit på golvet, visade sig vara bara en bit papper som fastnat efter att han tuggat på Blendas Bamsejulkalender som vi ännu inte fått slänga. Otroligt! Den måste ha gömt sig någonstans i munnen och klistrat sig fast på tanden när han åt eller ammade och då verkade det som att det var en skada som framträdde först efterhand. Så i dag kunde jag avboka läkartiden. Som jag dessutom varit lite fundersam över, varför skulle vi inte gå till en tandläkare istället? Jag hade egentligen ringt för att typ rådfråga och sådär men fick istället en tidsbokning genast. Vilket skulle vara en sjuk sak att klaga på så det gör jag inte men jag kände väl lite som att nån annan kunde väl få ta den tiden istället. Och det får ju nån nu också! Slutet gott, allting gott, och en lättnad.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s