Dagarna, dagarna, dagarna

Jag kämpar verkligen med att inte (bort)förklara allt som jag tycker är lite konstigt och huller-om-buller på bilden ovanför. Varför två soffbord står staplade ovanpå varandra, till exempel. Men det är så tråkigt att låta mitt mest kritiska och osjälvsäkra jag diktera inlägget, när jag egentligen tycker om den här bilden och annars skulle den ju inte vara här. Oftast tycker jag vårt stök ser för jävligt ut på bild (och i verkligheten men ibland är det först på bild som jag *verkligen* *SER* det, vet ni hur jag menar?) men här tycker jag det typ är mysigt och liksom lättsamt. Tillsammans med ljusets återvändo och allt det. Tacksam gäst.

Vardagen, eller vad fasen det här än är, lunkar på. Blenda var ju hemma från dagis i tre veckor eftersom att Vasa stad uppmuntrade oss föräldrar till barn i småbarnspedagogiken med möjlighet att hålla barnen hemma att göra just så. En dag var hon tillbaka, i går, och vi fick en glimt av hur vardagen kunde se ut, och den kändes ovanlig men som den skulle vara, men följande dag är hon snuvig och alltså hemma från dagis igen. Tjo. Vi och särskilt Blenda är i alla fall glada att hon hann gå på en lektion efterlängtad gympakurs innan hon blev sjuk, samtidigt som jag undrar om man får säga så när hon började nysa och sedan snörvla senare samma kväll. Men KUL, det hade hon!

Och Dag ställer sig upp överallt och faller en hel del också. I går slog han senan under överläppen så att blodet rann. Är märkligt lugn i sådana situationer, sa bara åt mig själv att undersöka varifrån blodet kom och gick under tiden i huvudet igenom olika sätt som jag kunde ta oss till akuten om det skulle behövas. DÄREMOT kan jag bli närmast hysterisk av att välja färg på en vattenflaska åt Dag när ingen känns klockren, så att jag till slut får ge upp och sen ta med Blenda som avgörare nästa gång, såååatt you win some you lose some. Men det var alltså den där senan som blödde. Jag såg inte hur det gick till och det var bara vi två hemma, (de andra i familjen gympade,) och jag hade gått iväg för att skölja min tröja som någon hade kräkts på, men jag tror att han försöker sig på att stå upp utan att hålla i sig. Åtminstone var det det han roade sig med senare i badkaret. Med andra ord kämpar han tappert vidare och vi fortsätter strössla golvet med kuddar.

Jag har varit uppe sedan klockan sex ungefär, efter att ha gått och lagt mig runt tolv, och det börjar kännas. Dagen har varit så lång. Betsade äntligen ett par skåp som väntat i evigheters evighet och tänkte lacka dem ett varv än i kväll nu när betsen torkat. Men vill också sticka vidare på min bautahalsduk som jag började på för två veckor sen. Några kvällar stickade jag så frenetiskt att jag fick kramp i handen och fick pausa några dagar. Men jag tror jag är halvvägs nu och det känns både givande och pirrigt. Brukar ju alltid tröttna på projekt ungefär här men nej inte alls?? Jag längtar efter att göra den klart! Jag klarar det!! Utöver detta vill jag också kolla på tv och äta Snickers. Jag kollar just nu på Looking (lätt att ta till sig) och Euphoria (håller fast en) på HBO Max och Alfred och jag har börjat på med Only Murders in the Building på Disney+. Nostalgiskt med duon Steve Martin och Martin Short. (Hur många gånger såg jag vhs:arna Tre amigos eller Brudens far som barn?) Förutom att Martin Short väl inte kommer helt ifrån sin Martin Shortighet så är han förvånansvärt bra. Glädjande att se. Men vad sitter jag här och dillar? Jag måste jobba mig framåt mot slutdestination chokladstång. Kanske tar en genväg dit, faktiskt. Adios!

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

2 reaktioner till “Dagarna, dagarna, dagarna”

  1. Soffan ser stökig ut på ett sådant sätt som en IKEA-katalog skulle styla en bild för att ett hem skulle se bebott ut tycker jag. 😀 Inte ”jobbigt-stök” utan ”här lever människor-stök”.

    Jag brukar inte *SE* hur något i mitt hem egentligen ser ut förrän jag ser det på bild. Måste fota rummet efter att jag placerat ut en ny sak för att kunna avgöra om den passar in eller inte. Som om jag behöver en viss distans för att verkligen kunna ta in hur mitt hem ser ut. Vet inte riktigt varför.

    1. 😆 Ha ha, tack för den. Önskar det stämde för resten av stöket men vi snackar smulor, dammråttor och högar med tvätt (fast mestadels ren sådan, det kan vi ju ta en pluspoäng för).

      Jamen ja! Det där känner jag igen. Det blir tydligare på bild om något funkar eller inte. Kanske ögat bara kan svepa in helheten bättre när det är i mindre format?

Lämna ett svar till Linnea P. Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s