En vargkurir, världen vänd upp-och-ner och Walk This Way

Ingen vill få folks drömmar återberättade för sig, fast jag gör ju det. Faktum är att jag gillar det. (Det är istället målorienterat drömmande som gör mig obekväm och kanske ganska uttråkad.) Är det en person jag gillar som berättar vad de drömt så gillar jag att höra om det, är det en person jag är nyfiken på så är det en jäkla jackpot, fast det blir förstås roligare om drömmen också är rolig eller intressant. Jag minns ofta vad folk berättar att de drömt också, det gör liksom intryck på mig. Tänker emellanåt på en rad tokroliga och så detaljerade drömmar min ex för 15+ år sen hade. Bara så kul att varje dag få en knäpp rapport. Minns också drömmar som jag hört om i andra hand. Som att en kompis förälder drömt något när jag gick i lågstadiet — japp japp, jag minns vad.

Tänker på drömmar eftersom jag nyss såg ett avsnitt av The Sopranos som mestadels bestod av en drömsekvens. Ibland lyckas ju film/serieskapare så bra med det där, att fånga det där surrealistiska, som känns så verkligt ända tills nånting vänder och då man ska försöka få ett grepp om drömmen när man vaknat så är det bara inte möjligt. För många år sedan var jag med om en FANTASTISK dröm som jag sedan inte kunde släppa. Jag var som besatt, jag försökte återvända till den hela tiden. Den hade den där filmiska känslan. Som att något precis just började hända, och att jag stod inför att få hela världen vänd upp-och-ner.

Det började med att jag en kväll satt i min gamla Volvo, parkerad vid en småbåtshamn. Jag pratade med en kompis som satt i passagerarsätet, då vi stelnade till eftersom en skugga strök förbi där ute. En varg. Schh! Vi kurade ihop oss. Den kom närmare. Närmare. Sen står den intill bilen och bär kurirväska tvärs över kroppen. Den berättar åt mig vad som kommer hända, och den inte bara pratar utan pratar dessutom engelska. Den säger att jag ska vara redo. Jag ska få ett uppdrag, men den kan inte säga vad. Snart kommer dens småkusin till stan, men i mitt sovande tillstånd hittar jag inte rätt ord (”second cousin”), och drömmen saktar ner så länge min stackars tafatta hjärna letar det, och vargens röst släpar som en skiva ställd på fel varv när han säger ”småkusin” på svenska men uttalar det, mycket långsamt, som att det var ett engelskt ord, ”småu-couuu-zeen”. Inte ens rätt uttal på ”cousin” alltså. Det känns som att det tar trettio sekunder för vargen att uttala det ordet, så mycket släpar rösten. Hur som helst — jag ska hålla mig beredd på att småkusinen kommer till stan och jag får inte missa honom när han kommer, säger vargen. Småkusinen is a very big deal. Han ska ha värdefull information till mig och han heter Walk This Way.

Sedan hände grejer. Ett virrvarr. Jag träffade Walk This Way i en glashiss. Jag skulle ta en bild på honom med bad guys som inte visste att vi visste de var bad guys i bakgrunden, med en plastig engångskamera. Jag kunde se först på bilden vem de var, tills dess var deras identiteter dolda för mig. Jag skulle kasta en salamibit upp i luften och Walk This Way skulle hoppa upp efter den och just då skulle jag ta bilden, för att det inte skulle verka suspekt att jag riktade kameran så högt upp — för ah jo, vargens småoucousine visade sig vara en bulldog. Kameran tiltade, Walk This Way svalde den enda salamibiten jag hade, och bilden knäpptes först när han landat igen, efter att jag reflexmässigt följt honom och vinklat kameran mot golvet. Bakom hunden två par beige jeans från knäna neråt och mörka promenadskor. Bad guys. På väg ut ur hissen, vår enda chans att fånga dem på bild. Framför, Walk This Way, snopen och generad, upplyst av den starka blixen, reflekterad röd i pupillerna, en bit salami i munnen.

Ja ja, jag fattar att de flesta av er slutat läsa för två stycken sen, men. Den har bara stannat med mig. Har säkert skrivit om den förut i nån gammal blogg också. Jag fick aldrig mitt uppdrag men jag kände, visste, tvekade aldrig att det var något oerhört. Det var på många sätt bara en riktigt jävla underbar dröm. Det fanns ett gigantiskt mysterium som jag skulle lösa — och faktum är att jag länge efteråt liksom kunde vänta på att få uppdraget. Jag bar fortfarande på den känslan, när jag var vaken, den hade varit så stark. Jag skulle få reda på saker. Väldigt stora saker. De gömmer sig i en dossier nånstans där ute.
Här inne. *knackar på kraniet*
Hmm that’s weird.
Sounds såu touuumt.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

4 reaktioner till “En vargkurir, världen vänd upp-och-ner och Walk This Way”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s