Get back

Säg en dag som inte nån av oss varit sjuka den här säsongen. I’ll wait. Det finns inte så många luckor i kalendern att pricka in. Så verkar det vara för alla småbarnsfamiljer i år.

Jag har tittat på nya Beatlesdokumentären Get Back (på Disney+) och jag har massor av känslor kring den men ingen aning om hur jag ska ge uttryck för dem. Främst har den kanske lämnat mig med nån slags vemodig men likväl pirrig längtan efter ett kreativt utlopp, en process som leder till något belönande. (Och efter en frisk period då man fasen HINNER med något lite mer utmanande än att gå på loppis och tömma diskmaskinen innan man blir sjuk igen.) Eller, nej, främst har den nog lämnat mig med en nyfikenhet på vilka de här personerna var. Jag lärde känna dem lite genom den åtta timmar långa dokuserien, och nu vill jag att vi gärna ska fortsätta träffas. Men jag gör det som är möjligt: läser Redditdiskussioner om den istället.

Tröttsamt vilket tjafs det kan bli om Sanna Marin förresten. Låt en kvinna leva?? Då menar jag inte fri att göra vad som helst men att man kunde bedöma saker proportionerligt. Hon nagelfars så otroligt hårt och det är varken rättvist eller rimligt. Det är så klassiskt, egentligen. En offentlig/känd kvinna ska alltid vara En Förebild, medan en man i samma roll naturligtvis har rätt till sitt privatliv. En kvinna bevisar sig vara tanklös och opålitlig när hon gör ett misstag, medan en man visar att ingen är felfri och shit happens. Yada yada.

Mycket mer än så har inte nått mig genom min sjukdomsdvala den senaste tiden. Tog sovmorgon med Dag i morse, det var mysigt. Det har inte gått på en tid, man har varit tvungen att klä på honom ytterkläderna och skjutsa ut honom på balkongen i minusgraderna. Men nu, kanske för att han inte heller är frisk och sovit dåligt, gick han plötsligt med på att somna i sängen bredvid mig och då passade jag också på att ta en lur. Det var mysigt. Kände mig piggare och friskare efter den — hoppas den här förkylningen ska gå om under dagens lopp så jag imorgon kan gå ut och köpa materiel till Blendas utstyrsel för lussandet på hennes dagis på måndag. Hon vill vara stjärngosse sa hon, så vi ska pyssla ihop en strut. Fotsid skjortskrud loppade jag häromveckan. Och jag vill börja skriva dagbok igen. Strunta i att det blir virrigt (och svårt att sortera in i kategorier haha). Får se hur det går.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

6 reaktioner till “Get back”

    1. Anmäler mitt intresse! 🙋‍♀️ Vilka saker funderar du på? Eller, ja, kan väl gissa att det är cirka ALLT om vi befinner oss i samma stödgruppsberoende sits. Gud så jag googlat de senaste dagarna.

  1. Det är cirka allt, det är det. (Har bl a lekt fram en neuropsykologisk diagnos på alla fyra samt begrundat den slående effekt Billy Prestons uppdykande hade men det finns så mycket mer)

    1. Ja!! I första avsnittet är det nån av dem som frågar efter ”pep pills” (amfetamin?) och såhär i efterhand känns det som att det var ett kodord för Preston, utan att nån förstås visste om det. För SOM energin och känslan förändrades där. Även att de kom sig bort från Twickenham eller vad det hette gjorde sitt. Ringo, George och John var så apatiska där och Paul blev otålig och bossig och fick berätta åt dem hur och vad de skulle spela så att de skulle göra det öht verkade det som (nå förutom Ringo som tycks vara stadig som… en… bastrumma (mmm tack hjärnan som håller mig on topic 🙄)) och George blev stött och irriterad och John tröttnade och brydde sig väl mest bara om heroin och Yoko, antar jag, och Ringo blev orolig och Paul knäckt. Det var så coolt att se hur den dynamiken sen (mestadels!) skiftade till något annat när de kom in i den riktiga studion och dessutom sen den där härlige Preston gjorde dem sällskap då. Nån på Reddit sa att ett energiskifte blev så tydligt när de hade en spelning framför sig istället för ”enbart” albuminspelning. Jag tänkte dock inte alls på den grejen, och ej heller cirka hundrafyrtioentusen andra saker, så JAHA nu måste jag se den igen snart. Det är mycket med det där alltet.

  2. Var tvungen att googla Sanna Marin för jag visste inte alls vad det handlade om. Bor i Sverige så tar del av andra nyhetsflöden. Känns som samhället i stort nuförtiden. Allt ska kritiseras, alla rivas ner. Ingen får göra misstag, alla måste vara perfekta och det finns inget utrymme för att be om ursäkt, göra om och rätt och växa som människa. I Sverige heilade en socialdemokratisk minister ironiskt som 15-åring och 18 år senare är det en skandal, underblåst av främst Sverigedemokrater. Det där bibelcitatet om att den som är utan skuld kan kasta den första stenen comes to mind.

    1. Ja, en del politiska motståndare slösar verkligen inte på de tillfällen som ges. En del journalister passar också på. Så ovärdigt. När det kom fram att ett par (manliga) ministrar (ur andra partier) begått samma misstag som Marin så blev det plötsligt tyst om saken. Märkligt, det som nyss varit så himla oförlåtligt och oacceptabelt.

      Som femtonåring var de flesta av oss idioter, särskilt om man var femton innan man var konstant uppkopplad och hade tillgång till samma information som man har i dag. Inte som en ursäkt, man BORDE i många situationer förstått bättre, men. Inskränkthetsnivån var säkert i allmänhet mycket högre och man kom undan med att inte *mena saker* på riktigt — i kontrast till hur det är i dag. Jag förstår ändå oron över att en minister heilat men tycker det där med hennes sambo som hänger sydstatsflaggor och gör musik som lockar högerextrem och konspirationsfanatiska lyssnare, om jag förstått det rätt, är betyligt läbbigare. Alltså det tyder ju på ett fortsättningsvis bristande omdöme/förståelse, heh.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s