Va fasen

Fasen är kreativ. Det började i söndags, då jag plötsligt fick en fix idé att jag skulle mäta upp köket för att sedan inreda det i Ikeas planeringsverktyg. Det var det enda jag kunde tänka på och jag försvann liksom helt in i det och jag tror de jag bor med blev lite irriterade på mig. (Eftersom jag sett så många adhd-memes på sistone och mer eller mindre självdiagnosticerat mig själv med det så tänker jag att det var ett klart fall av hyperfixering.) Jag har återkommit till det där köket nästan varje kväll sedan dess. Det handlar mycket om just planering just nu — att se över alternativen, hitta lösningar på problemen, ringa in det bästa av dem. I kväll ägnade jag ett par timmar åt att plöja igenom utbudet på kakel, och då menar jag faktiskt att göra uteslutande det nonstop i ett par timmar. (Heh. Hyperfixering.)

I går kväll kokade jag rödkål för att färga en silkesblus jag loppade tidigare i veckan. Jag var egentligen alldeles för trött för att ens börja med det, nattningen hade blivit utdragen, men jag kunde inte motstå. Jag hade det där pirret, det där suget. Att jag bara måste pyssla med någonting. Det är den typen av kreativitet också, men mest är det bara idéer. Puppor. Det stadiet. Eller är det mest bara larv.

I kväll ett liknande besatthet, eller ska vi säga enkelspårighet, att jag måste fixa någonting. Det är som att jag ibland bestämmer mig och då måste det göras då om det någonsin ska bli gjort. Som att jag bara har den chansen. Så jag plockade fram Bumbleride-ståbrädan vi köpte för flera månader sedan utan att installera den då den måste skruvas om lite och, ja, kanske ni vet hur det kan vara. Man bara orkar inte ta itu. Sätta sig in. Räkna ut hur fasen nåt ska sitta ihop och så vidare. Men ikväll, njä i natt, har jag skruvat isär och ihop igen. Onekligen har den dyrare ståbrädan bättre hjul än den billigare ståbrädan vi hittills använt. Det blir bra i vinter när snön ligger tjock på trottoaren. Det ger nån slags tillfredsställelse att tänka på. Jag har gjort något som kommer löna sig i framtiden.

Tidigare i kväll plockade jag fram babytillbehören till ena Tripp Trapp-stolen, den Blenda använder. Den Dag har är av nyare modell som inte hade någon medföljande bygel men som ett sånt där newborn-set passar till, som fö övrigt verkligen varit värt sina dyra pengar. När Blenda var baby åt vi typ alltid i soffan ändå, men nu äter vi ju vid matbordet. Skulle kännas så skumt att Dag typ satt på golvet i en babysitter då? Nej klart han ska vara med. Och nu ska vi snart kasta om stolarna så Dag får ta den äldre som har tillhörande bygel, nu när han snart ska börja med smakportioner är det dags att inte längre ligga vid matbordet. Han sitter inte utan stöd ännu men jag tror han skulle uppskatta att få vara mer upprätt och delaktig vid måltiderna. I alla fall. Jag tvättade läderremmen med galltvål, putsade träbygeln med såpa och tvättsvamp. Testade i natt sätta fast alltihop på stolen, dynorna fick också komma på plats, och tyckte bara det var så himla MYSIGT?? Jag vet inte hur jag ska förklara det, jag tycker bara allt sånt är så gulligt och trevligt. Att Dag, den lilla människan, ska sitta på den stolen! Nej gu va fint. Jag var ju väldigt sällan så här när Blenda var bebis men det var nog för att jag inte riktigt visste vad och hur det var. Jag var inte liksom ”babysjuk” då men hon sålde mig på dem helt klart. Och nu ligger dynorna inlöddrade i galltvål och ska få vara så över natten. Kanske hade de gulnat en smula.

Det är mycket om yta, också. Jag går på loppis och jag är inriktad på min lista jag har i huvudet. Just nu är det en viss sorts kappa jag letar, ska se när den dyker upp. Jag visionerar plagg och sedan dyker de upp. En halsduk i ylle och i färg, kanske nån slags color blocking eller rutor, tänker jag innan jag somnar, följande dag hittar jag min kandidat på loppis. Lammull, skottsrutig i dovt ljusrosa och beige. Vem är jag? ”Soft summer” är jag. Jag beställer örhängen på Etsy. Tjocka små korvar till ringar i silver och tänker att de ska vara bekväma i öronen och att jag ska använda dem nästan dagligen tillsammans med mitt lilla månlandskap till halsband. Jag köper tyvärr nya (och lite för förmånliga) jeans, det var dumt, nu ska jag igen återgå till att inte handla nyproducerade kläder. Min svaghet har alltid varit byxor med extra hög midja, linningen i midjan, ovanför naveln. Där är det svårt att säga tack men nej tack.

Och distraktioner, tillika. Ingår också i fasen. Jag fastnade i ett sidospår och nu har det gått och blivit apsent. Ögnar hastigt igenom och känner mig tveksam. Eller. Liksom ickeförstående mest bara. Varför har jag skrivit det här? Typ så. Vill helst bara vänta, avvakta, skjuta på det tills imorgon. ”Imorgon”. Jag vet ju att den morgondagen sällan brukar komma. Och jag vet att jag haft en annan fix idé också, en återkommande en som sällan leder till något gott eller kul och sannerligen inget spontant: den att mina inlägg ska behöva ha en poäng. En uttänkt tanke. En början och ett nått slut. Jag får bestämt ta och skippa d

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

3 reaktioner till “Va fasen”

  1. Kan verkligen relatera. Får också faser då jag måste GÖRA saker och göra dem NU och jag får så himla mycket gjort på kort tid när jag är sådan. Sedan har jag ofta noll energi periodvis och gör absolut ingenting. För min del tror jag att det handlar om att jag lever så mycket inne i mitt eget huvud att mina grubblerier äter upp all energi men så plötsligt är det som att min hjärna bestämmer att nu räcker det, LEV, GÖR, där ute i världen! Och så använder jag all den där energin jag sparat på att sitta stilla för länge till att springa omkring, tills jag går in i ett rent stresstillstånd och behöver gå in i mig själv i stillhet igen. Av eller på, allt eller inget. Har inte ADHD men något är ju definitivt obalanserat inom mig. 😂

    Tror för övrigt att meningen med livet ligger i att kunna känna att små vardagliga saker är mysiga. Att kunna känna en sådan känsla över att en liten människa ska sitta i en liten stol. Om alla kände glädje över sådana saker hade världen varit en mysigare plats.

    1. Som jag uppskattar dina kommentarer! Du har alltid något insiktsfullt och fint att komma med och jag blir alltid — ALLTID — lyft av dem. Tack. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s