Vecka 36 och kära dagbok, i dag har jag

Eftersom denna blogg har blivit mer dagbok än något annat — och hur mycket jag än önskar att jag kunde skriva något smart om något aktuellt ute i den verkliga världen så klarar jag bara inte av det — så kommer här dagens linneabubblerapport då. Hallå i stugorna. Förmiddagen försvann i ett nafs, eftermiddagen likaså, och plötsligt var det dags att hämta Blenda från dagis. Vi har börjat hämta henne en timme tidigare än förut. Tydligen har den sista timmen ändå varit ganska tråkig, så förhoppningsvis ska detta bli roligare. Det tror jag.

På väg därifrån mötte vi Alfred som jobbat klart. Vi stack in via butiken på hemvägen, handlade tomater och pasta. Klyftade tomaterna, kokade dem i olivolja tillsammans med en buljongtärning, pressad vitlök, svartpeppar, rosmarin och timjan. När tomaterna kokat sönder satte jag på pastan i en annan kastrull medan såsen fick stå kvar och småputtra. När pastan bara hade ett par minuter kvar rörde jag ner choppad salamiseitan i tomatsåsen. Sköljde färsk babyspenat, tog fram parmesanen, satte en påse med pinjenötter på bordet. Kom och ät!

Av någon orsak fick jag för mig att det skulle vara smidigare att ta Dag i bärselen än i vagnen. När jag hämtade alltså. Eller, jag vet inte, det kändes liksom som att det skulle vara käckt. Kolla där går tvåbarnsmorsan med en beb på magen och en balanscykel i handen på väg att hämta sin unge på dagis! Det skulle vara lätt och fräscht men det var svettigt och tungt och jag tänkte på det Elin Renck en gång skrev om att hon är ett ”mammadjur” när hon för sina ungar till dagis. Jag fattade inte det då men det gjorde tydligen intryck på mig eftersom det stannat med mig ända sedan dess. Och i dag kom dagen då jag kände lite så jag med. Att jag förvandlats till ett mammadjur.

Nu retar det mig något fruktansvärt att jag inte kan minnas med vem det är som jag pratat om att man är så himla mycket DÄGGDJUR som höggravid/nyförlöst. Alltså hur uppenbart det blir att man är ett djur. Man luktar, man läcker mjölk (med mera — men förhoppningsvis bara avslag), man blir väldigt instinktsdriven, man blir tyvärr också lite dum, man frustar, man flåsar, man går runt i ring innan man lägger sig ner. Hihi. Gotcha.

Hur som helst. Solen gassade och jag insåg, till min skräck, att jag glömt att sätta på något slags solskydd i ansiktet sedan jag tidigare på dagen för första gången testat en sån där max-10-minuters syrmask från the Ordinary ni vet. Har ingen aning men kände att japp det här kommer bränna hål på min hy nudå — trist men åtminstone var mina rynkor i pannan lite mindre framträdande i ett par timmar!! Vill inte sätta en negativ värdering i att åldras men det har bara skett lite VÄL mycket av det under det senaste året, kan vi väl säga.

Jag är säker på att jag gjort mer i dag men jag kommer bara inte på vad det är. Dag är riktigt kul nu och jag leker och skrattar mycket med honom. Sjunger, busar, jollrar och härmar. Han skiner upp när han ser sin spegelbild. Ligger ibland och bara tittar på mig och skrattar när jag ser på honom, det är så gulligt. Har även börjat intressera sig för prasseldukar och allt han får tag i ska in i munnen. Med en blick vild av förväntan föser han det mot en gapande mun som att allt var ett ceremoniellt ätande av en muffins för honom.

Åh och golvbrunnen i duschen bubblade över när jag tvättade kläder i kväll. Stor vattenpöl på badrumsgolvet. Det ÄR ju trots allt måndag va.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s