Existentiell kris jenner (va? jag vet inte)

Har en sådan konstig splittrad inre vibe på gång, jag är liksom föraktfull och kritiskt inställd till allt jag gör och är och tänker, tycker att jag är så dålig bara, till exempel på nätet grämer jag mig över allt jag säger som låter så jävla dumt och ångrar mig ännu mer om jag försöker förklara eller brasklappa. Samtidigt så känner jag mig väldigt inspirerad, jag njuter av att fantisera om saker jag vill göra och kunde skapa, skissar små planer i korta små strategiska tankedrag, dagdrömmer om utvecklingar som skulle kännas precis som utveckling, sånt jag kunde legit ÅSTADKOMMA liksom. Det är en kontrast — ibland tänker jag på hur lite jag gjort i mitt liv. Det är verkligen inte mycket. Jag kan ju inte vara helt frisk som gjort så lite? Det känns inte jättebra att tänka på. Det känns såhär att andra har samlat erfarenheter, medan jag har samlat dötid. Ett slukhål. Och jag känner mig lite lurad. Av vem? Oklart. Livet? Innan jag fick barn hade jag ofta den klassiska känslan av att jag väntade på att livet skulle börja. Jag vill inte vara en som säger att mitt liv fick mening när jag fick barn, men visst kändes det skönt att äntligen ha en konkret en. En uppenbar, en odiskutabel. Att inte bara flyta omkring utan nämnvärd funktion eller destination. Jag vet ju fortfarande inte vad jag ska bli ”när jag blir stor” och jag undrar ibland hur det skulle kännas att ”göra karriär” istället för att ”jobba”. Typ. Men det är kanske överkurs i nuet. Jag har förvisso en aning om vilka områden jag ska röra mig i, men är alltså ganska vilsen än. Alla dessa stigar. Få som leder nånvart för mig — men någon måste ju. Jag undrar var min plats är. Jag ser fram emot att hitta den.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

6 reaktioner till “Existentiell kris jenner (va? jag vet inte)”

  1. Så länge man inte helt hålls tillbaka av rädsla kanske man inte behöver ”åstadkomma” något? Är det inte i de små stunderna som lyckan bor? Jag tänker att många människor som åstadkommit saker ändå inte är lyckliga för de lever i jakten på att ständigt åstadkomma ännu större och bättre saker och missar helt nuet som egentligen är allt vi har. Jag förstår dock hur du känner för jag känner också att jag inte gjort mycket med mitt liv men jag försöker påminna mig om att livet är nu och att följer man en väg som känns rätt så dyker nog något att åstadkomma upp längs den vägen förr eller senare. Som en glödlampa som tänds över huvudet. Ett Heureka-moment. Och plötsligt kommer inspirationen och man vet att DET ska jag göra. Väntar fortfarande på att min glödlampa ska tändas.

    1. Nej, man måste förstås inte men jag undrar ju ibland hur det hade känts att gjort det, att kunnat. Jag vet inte vad som hållit mig tillbaka, kanske är det ändå rädsla. Kanske generell ångest. Kanske något annat. Tack för din kommentar och skål för våra framtida glödlampor (du verkar bestå av en lång rad av dem (ljusslinga 😄) helt ärligt). 💡 ❣

  2. Tack för en fin inblick i dina tankar. Känner igen mycket från mitt liv som yngre. Tänker på det du skriver om att göra ”karriär” istället för att ”jobba”. Där har jag landat nu, och jag måste ändå slå en slag för det – det har ökat min känsla av tillfredsställelse i livet så mycket. Visst är det så som A skriver ovanför, att lyckan bor i de små stunderna, jag håller helt med. Men jag upplever att ett arbete man är passionerad omkring och kan identifiera sig med skapar så mycket fler stunder av lycka i livet. Jag upplever att mitt liv står på två ben, där barnen är det ena och karriären det andra. Bägge ger mig en ro och ett lugn, som är lycka för mig. Så har du möjlighet tycker jag ändå du ska undersöka lite försiktigt vad som hade kunnat vara en ”karriär” för dig, och kanske överväga möjliga vägar åt det hållet.

    (OBS! på att karriär för mig absolut inte innebär fancy titlar och hög lön, jag pratar för egen del ”bara” om att få lov att arbeta med ett kreativt yrke, i en kreativ miljö, med förhållandevis dålig lön – men med mycket arbetsglädje)

    1. Tack så väldigt mycket och i efterskott. Ville vänta med att svara tills att jag kunde säga något mostvarande din kommentar i eftertanke, fast det gick som det gick, men det du sa har stannat med mig. Tyckte det var insiktsfullt och fint att ta del av. Tack!

  3. Tack så mycket, det var snällt sagt.

    Jag är övertygad om att du kommer hitta din plats och din grej att göra förr eller senare. Det är ju inte som att jag känner dig genom att läsa din blogg men från ett utifrånperspektiv så ser jag i alla fall kreativ potential och tror du har saker att tillföra världen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s