Vecka 33 och tillbaka till vardagen

Åtminstone är en av oss det, d.v.s. Blenda som i dag återvände till dagis igen efter sommarlovet. Alla i hushållet var i morse engagerade i denna händelse, och då menar jag verkligen alla — till och med Selma och Myra iakttog avfärden från köksfönstret.

Själv tillbringade jag dagen alldeles slö och handlingsförlamad. Är det inte typiskt? När det plötsligt finns betydligt större chans på oavbruten egentid så blir möjligheterna på nåt märkligt vis alldeles förlamande. Vad handlar det om? Jag menar sån skit får en verkligen att mer eller mindre självdiagnosticera sig med ADHD. (Nä men, såklart är det inte så enkelt att bedöma, men yikes vad jag känner igen mig i många memes om saken. Får en att bli rätt fundersam SLASH ÖVERTYGAD ibland.)

Allt jag gjorde var att dricka kaffe och ångra att jag inte sovit mer. Inte den vardag jag drömt om men onekligen bar den en vibb av klassisk motsträvig måndag, I’ll give it that.

I sommarlovsefterhand känns det som att vi borde ha gjort något mer under lovet, något mer speciellt. Visst har vi gjort saker, men det varit bebistider i coronatider, och det har väl varit aningen begränsande ändå. Antar att den där känslan dels handlar om mitt dåliga samvete för att jag överlag varit så frånvarande från Blenda den här sommaren. Som att jag önskar att jag hade kompenserat för det på nåt vis, fast jag vet att det är nonsens. Alfred har skött så gott som allt med henne och sällan har jag orkat hålla på och leka de stunder jag haft möjlighet. Det är ju bara så att lillebror har tagit mycket fokus och energi av mig. Tröstar mig med att det kanske inte är sommaren vi tågluffade till Berlin eller bodde med Elsa, Jonas och Signe i Lovisa, men det är sommaren Blenda blev storasyster. Sommaren vi hade en liten baby-Dag hos oss. Sommaren Blenda verkligen verkligen längtat efter.

Och så ger det mig hopp att jag känner av en förändring i min orkeslöshet, att jag återhämtar mig. Jag rent av sprang en bit i dag för att hinna med Blenda på cykeln, sen gav Alfred mig beröm och jag trodde han drev med mig. Han försökte bara vara snäll, men förstås blev jag misstänksam när någon är vänlig på det viset eftersom sådan är jag av någon jävla orsak. Liksom. Jag förtjänar väl inte beröm för nåt så trivialt som att jag sprang? Nej jag måste ha sett ut som en idiot. Ja så var det. Det är därför det uppmärksammas. Så reagerar jag. Men Alfred gav mig alltså beröm eftersom jag inte kunnat springa på väldigt länge, men plötsligt händer det! (Har dessförinnan bara bryskt kunnat ropa ut order och hot för att få kontroll över en situation där ett barn rört sig för snabbt.) Jag ser till och med fram emot att låna Alfreds crosstrainer i källaren igen — hade just börjat med det förra hösten när jag blev gravid och väldigt hastigt otroligt sömnig och andfådd (och lite nojig för vad som är lagom träning eftersom jag har så lite erfarenhet) — kanske är det förresten det jag ska göra imorgon om jag är lika slö som idag. Och Dag väntar längre stunder mellan amningssessionerna än han gjorde förut och det hjälper förstås det med. På eftergranskningen var mitt Hb nästan mitt personbästa, också trevligt. Det är ju ingen rak linje jag följer men rent generellt så. Jag känner mig piggare, det gör jag.

Fast kanske inte just på en måndag.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s