01/07 23:59 i jakten på det enkla

Varje dag är ljuset skarpt och jag lyckas aldrig riktigt öppna ögonen, det är alltid någon muskel som skrynklar i ögonvråna. Jag längtar efter mulet. Vi går på promenader och hittar på små utflykter och aktiviteter men det känns hopplöst, för krävande, med egentliga scheman. Att utsätta sig för planer. Skapa något att hålla sig till. Hur? Varje gång jag är på väg ut genom dörren så måste jag ändå göra sjutton andra saker först.* Jag tänker ofta att jag kunde höra av mig åt någon för att ses, men det tycks vara en hög tröskel, fast jag egentligen vill träffa människor. Vill paradoxalt ha mer tid för mig själv, också, men den meningen är väl lite av nyblivna tvåbarnsföräldrars refräng den. Det stressar mig hur snabbt tiden går, hur lite tid jag har.

* Som att hitta kläder att ta på mig. Det är närmast omöjligt att plocka fram något som passar både kroppen, värmen och amningen med allt vad den medför. Och som jag samtidigt ska trivas i, och gärna känna mig lite fin eller cool i. Garderoben är så väldigt begränsad just nu. Längtar efter att rymmas in i mina vanliga kläder igen — dels så att jag kan rensa ut allt det som inte riktigt funkar då heller. Längtar kanske egentligen efter enkelhet.

Jag dras till idén om en sommarstuga, en plats med en egen gård, där grannarna befiner sig på andra gårdar vilka i sin tur gärna befinner sig en bit borta, en plats med en gård med en stuga som jag, vi, kan göra till min, vår, egna — där vi har våra egna regler och vi väljer våra trädgårdsmöbler, dit jag kan köpa det där gulliga porslinet som inte skulle funka här hemma men skulle vara urmysigt på en stuga — ett ställe där vi bara har det vi använder och behöver och vill ha. En sådan slags stor och skön skjorta ska hänga i garderoben, den där rejäla hudsalvan med den där distinkta doften ska alltid stå i badrumsskåpet där, och det där gulliga porslinet som inte skulle funka här hemma ska stå i köksskåpet där och i de kopparna ska kaffet alltid smaka så himmelskt gott ute på trappan. Vet ni?

En sådan längtan handlar säkert också om enkelhet, är vad jag menar. Om att vara nöjd. Att välja något och nöja sig, låta nöjdheten slå rot inom sig och gro och blomstra. Typisk nutidsmänniska att inte behärska det, va. (Medan typisk odräglig nutidsmänniska skyltar med att hen de facto gör det.)

Jag dagdrömmer en stund (fast nu är det väl bokstavligen en nattdröm) och sen kommer jag på hur jäkla svårt det egentligen skulle vara. Det är ju mer att ta sköta om. Stå för. Svara för. Tenderar fortfarande bli stressad av den tanken. Och nog fattar jag att drömmen om den perfekta garderoben också är en chimär. I själva verket skulle jag ju väldigt snabbt bli uttråkad med perfektion. Detta post-natal-mellanstadie är lite trist men utöver det så. Jag älskar ju jakten.

Snart ska vi hur som helst vara kattvakt åt mina föräldrar (eller snarare deras katt) några dagar. Då får vi i alla fall låna den där alldeles egna gården.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s