Sol och åska och pys och pys

Sommarsolstånd, Dags enmånadsdag och utlovad åska som aldrig tycks infinna sig. Luften är klibbig. Allt är klibbigt.

I morse vaknade jag till ett mejl från insta om att jag tycks ha problem att logga in. Men det var ju inte jag som försökte bryta mig in där klockan fyra på natten. Min första tanke är att det är märkligt, för jag har ju inte så många följare att kontot på det sättet verkar vara något värt att kapa. Men det har onekligen varit väldigt många barnbilder på sistone. Är det sådant folk som targetas nu för tiden? Småbarnsföräldrar som vill ha sina minnen kvar och är villiga att betala för att få dem tillbaka?

Hur är det att vara tvåbarnsmorsa, har några frågat, är det sant det där om tvåbarnschocken? Ja och nej. Jag tror att om Alfred jobbade ett vanligt åtta-till-fyra-jobb varje dag och jag skulle vara ensam här med bebisen varje dag, eller bebisen plus storasyster (som ju haft dagis) för den delen, så skulle det högst antagligen ha blivit en chock ja. Det har hittills varit lättare än förväntat, men det glömmer jag hastigt de stunder då ryggen värker så allt är obekvämt, migräntinningen pulserar varnande och alla behöver något samtidigt så man helst av allt bara vill skrika ikapp med barnen. Nu har Blenda fått sommarlov och alldeles nyss gick Alfred ut för att jobba, spela in för sitt och Jakobs radioprogram. Men båda barnen sover. Katterna också, som annars lite tenderar att gå omkring och jama, härja eller trampa omkring i ens famn då det finns chans på uppmärksamhet. Det är alldeles lugnt här hemma nu.

Mitt bildarkiv, på tal om sådana, svämmar över. Särskilt mappen med bilder jag tänkt blogga — för man kan ju spara minnen här med (och inte bara insta). Det är ju faktiskt en av de klara fördelarna med blogg, att man har all kontroll alldeles själv och gör sina egna regler för hur man använder den och vad man använder den till (ifall nån behövde påminnas/upplysas). (Jag kommer väl aldrig sluta peppa för allmän bloggrevansch.) Så. Jag ploppar in en halvsuddig liten hög från i förrgår:

Ibland är det mys.

Ibland är det bus.

Ibland är det gos.

Ibland är det pys och pys.

Och ibland är det ”Titta mamma vi håller hand”.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s