Masked linger

Bokade tid för coronavaccination och det kändes overkligt och främmande, är vi där nu att även jag ska få vaccin? De som är mer än tio år yngre än mig får också redan boka, så jag är väl ganska sent ute antar jag. Skjut mig inte nu men det har på nåt vis gått snabbt? Visst är det en tjugosju-tjugoåtta månader sedan det var mars i fjol (och de flesta av dem november), men likväl har tiden rusat. Var kanske dessutom inställd på att det skulle dröja tills hösten innan det blev min tur. Plus att det är väl något man ännu inte riktigt fattat, hela denna verklighet? Alltså, jag har VANT mig vid att den blev vad den blev och den var helt annorlunda från alla andra verkligheter i mitt liv framtills dess, men går vi omkring med andningsskydd i drömmarna? Äh, nu då jag tänker på det vet jag faktiskt inte, men inte tror jag ju det inte.

Några timmar efter att jag förundrat bokat tid till pikkatanten befann jag mig på ABC där jag höll på att få NIPPRAN av mitt munskydd som var av den modellen att det skavde bakom öronen och åkte upp i ögonen, och varmt och kvavt var det p.g.a. vädret, och håret hängde framför ögonen och kittlade i ansiktet eftersom jag glömt att ta med ett hårband, och då längtade jag verkligen, VERKLIGEN, efter den tid då vi fått tillbaka nån slags normalitet. Samtidigt ska det erkännas att jag finner en viss sorts trygghet i de här maskerna som jag redan vet att jag kommer sakna. Ibland är det bara en sån lättnad att inte synas. Att vara halvanonym. Att alldeles öppet gömma sig.

Det här kommer för övrigt bli en sån grej som jag kommer bekänna nångång i framtiden i ett vindrickande lulligt sällskap, alltså att jag kan känna mig lite nostalgisk då jag hittar nån gammal mask i en gammal jackficka, och folk kommer titta på mig med lyfta ögonbryn och nån kommer förklara för mig att det nog är väldigt skönt att den tiden med allt den medförde är förbi. Och jag kommer känna mig fånig och tillrättavisad och förnärmad för det, som att jag skulle ha sagt vad jag sa för att provocera eller göra mig märkvärdig, men jag kommer inte kunna förklara vad det är jag säger, hur det är jag känner, och hur det inte är så hemskt som det låter och att jag inte är så enfaldig som de tror. Istället kommer jag känna förödmjukelsen sprida sig i kroppen för att tillsammans med vinet flamma ut i kinderna, och jag kommer, återigen, att sakna masken.

Vi kan säga så här att jag förstår varifrån uttrycket ”hålla masken” kommer. Det är såklart lättare att göra det med en på.

MEN. Det där är förstås rent spekulativt. Det känns bara som någonting typiskt som skulle hända. Jag är inte *egentligen* synsk, hate to break the news! Fast vill ni veta om kommande nyheter helt på riktigt så kan jag ju tipsa om Framtiden med Alfred och Jakob. Min sambos och hans bästis nya podd! OTP, brukar de kallas. Ni kan också lyssna på programmet i flödesradio på måndagar, klockan 19:22, kanal Yle Vega.

P.S. Jag kom förresten på vad det kallades, det där att ”liveblogga” som jag inte mindes i förra inlägget: REALTIDSBLOGGA. Ha ha. Det är liksom så… så… överflödigt bara? Som att ta något alldeles självklart och standardligt, typ en kokt potatis, och plötsligt börja referera till den som, nej jag vet inte, en ”helkokt matpotatis” eller nåt. Åh samtiden. (Samtidsbloggen.)

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

4 reaktioner till “Masked linger”

  1. håller med om ALLT! det sköna i att få vara bakom mask. att man skulle säga att man saknar det och få känna nåt slags skam. och det fåniga i ”realtidsbloggandet”. det är ocks ånåt med att berätta vad man håller på med som förstör extra mycket? som om man skulle läsa en bok och det står innan ett spännande kapitel ” Här kommer ett extra spännande kapitel”. så känner jag när folk säger ”här kommer lite realtidsblogg”. GÖR DET BARA OCH GÖR DET BRA. typ.

    älskar när det kommer inlägg här hur som helst!

    1. Haha jamen exakt! Det är lite som att inledningsvis växla karaktär till typ blogg-hallåa som presenterar det populära bloggprogrammet som är 🎺 BLOGG! 🎉 (Skapad av blogg-bloggaren.)

  2. Fy fan vad skönt det är med mask ibland, jo. Kommer också sakna det på nån nivå.

    Ex. förra vintern hade jag någon sorts instinkt att gå i ide, lämnade aldrig huset förrän det blivit mörkt och då iklädd svart kappa, svart mask och svart halsduk virad runt huvudet. Praktiskt taget osynlig i matbutiken och på gatan.

    Har för övrigt aldrig sett en enda själ med klassisk reflex dinglandes i knähöjd här, bara hela västar och dylikt. Britterna tycks inte ha den stolta traditionen lokalförsäkring-, mumin- och andelsbanklogoformade reflexer…

    1. Välbekant med instinkten! Och det är just det där, att bara vara en VARELSE och inte så mycket en *person* som jag tycker att är himla skönt. Samtidigt gör det mig till MER av en person. Eller jag blir personligare. Ögonkontakt känns viktigare, jag ler mer för att det ska nå blicken. Och jag får välja alldeles själv. Vill jag inte bli sedd är det så lätt att vända ner blicken och försvinna in i anonymiteten. (Lol som om nån ändå visste vem man var. Men känslan! Känslan!)

Lämna ett svar till Ulrika Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s