Att ta sig i pallkragen

En jobbigare dag i går. Det visade sig vartefter minutrarna och timmarna tickade förbi att bebisen inte alls tänkte sova om det inte var i min famn. Morgonen, förmiddagen, eftermiddagen förflöt — jag satt mer eller mindre fast i soffan hela dagen. Vi hade tänkt, allihopa, gå ut på förmiddagen och fixa odlingar i vår pallkrage som länge bara skuffats framåt och ännu längre framåt. Men så blev det alltså inte, de planerna fortsatte skuffas framåt, eftersom cirka inget hanns med. Förutom att alla blev irriterade på varandra och osams.

Alfred och Blenda var borta under eftermiddagen, jag satt på min vanliga plats, och när de kom hem igen på kvällen kändes allt bara så otroligt USLIGT. Riktigt uselt. Alla var trötta, ingen hade sovit tillräckligt, Alfred uttryckte skepsis till att vi skulle orka gå ut mer den kvällen, Blenda hade fullt upp med att leka för sig själv och ville inte göra något annat, och jag kände bara hur hopplösheten tog över mig. Den där kliande frustrationen av att det inte FINNS någon lösning, vet ni? Jag både ville och ville inte — kändes som att man BORDE, för att nånsin få det gjort och innan det blir alldeles för sent så att man hinner få nån jädrans skörd, men jag ville ju göra det för att det skulle vara KUL och MYSIGT och inte för att man för helvete bara MÅSTE. Det här gjorde mig så sur, att det bara blivit så fel. Gav till sist upp och slutade tjafsa om det.

Men så, en kort stund senare, säger Blenda ”Okej, nu går vi ut för jag orkar inte höra på det här tjatet mera”, haha. En aning fräckt, förvisso, men ändå väldigt trevligt att höra!

Lite beslutsamhet och fixar-anda var exakt vad jag behövde. Nån som bara: Vi gör det! Blev så glad/lättad/tacksam att jag fällde ett par tårar för eh ja det var alltså en sådan dag. Är jättestabil efter förlossningen och graviditeten, unt so weiter. Sen gick vi ut. Jag har ju KNAPPT varit utomhus sedan innan jag åkte in till bb. (Säkert jättestabil utav det också.) Att hänga utomhus var även det exakt vad jag behövde.

Gården ser lite ut som den gör nu för tiden. I höstas fällde den ena stormen den stora, gamla björken som stod här innan. Sorgligt, men den skulle ändå fällas av människohand under vintern om inte stormen hade tagit den. Nu står där två små nyplanterade träd istället, äppel och plommon. Ny gräsmatta har också blivit sådd men det verkar som att de flesta fröna regnade bort. Men sandlådan är på plats! Ska se om vi lyckas få dit gungan ännu i sommar också.

*Zoom zoom* Hallå där! Här är vi. ”Var är pappa?” frågade Blenda och svaret var på balkongen! Med kameran i högsta hugg. Och vad gör Dag? Nå, han sover ÄNTLIGEN någonstans som inte är i min famn den dagen. I vagnen! Första utomhustuppluren. TJOHO!

Fotade odlingarna för att anteckna planteringarna på fonen för man är väl ändå millennial. Säger jag som att jag trodde det fick mig att låta ung eller nåt, ell o ell. Hittills gräslök, rädisor, jordgubbar (köpte de av sorten ”Korona” eftersom jag tyckte synd om dem) och en påse ”insektbuffé” som vi fick tillsammans med en smoothie vi köpte i Berlin för ett par år sen. Vet inte om fröna fortfarande är i skick men det visar sig. Påsen innehöll bl.a. solrosfrön och kanske var det vallmofrön också, i övrigt har jag ingen aning. Spännande! Hoppas på inget megainvasivt. Då får vi rensa och bränna.

I det stora tomma fältet till vänster utan anteckningar ska vi så sockerärter nu då jag läst på påsen att de ska blötläggas innan sådd, heh heh, och kanske smultron om vår försådd någonsin tar sig tillräckligt bra. Och vi får plats med dem. Annars får de bo nån annanstans.

Tjoho! Denna bild får illustrera även mitt eget humör efter den kvällen. Cirka tusen gånger bättre än tidigare, sa jag. Och håller fast vid än.

Det var det. Ibland känner jag mig så sabla TRADIG som skriver såna här långa inlägg om en enda grej. Önskar jag kunde sammanfatta i några enkla koncisa rader men istället blir det alltid såhär, jag svamlar på och på. Ja ja. I kväll sätter vi ärter. Kul! Och här och nu sätter jag punkt.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

2 reaktioner till “Att ta sig i pallkragen”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s