Veckodag och folkvett

Det är fredag och inte vilken fredag som helst utan den dag då Dag blir en vecka gammal! Och stackarn har blivit förkyld. Det är inte alldeles oväntat i.o.m. att både Blenda och Alfred också varit sjuka (och jag en gnutta krasslig — tog i ynklig nojighet ett covidsnabbtest kvällen innan förlossningen), men hade ändå lite trott och framför allt hoppats att vår minsting skulle klara sig undan. Tycker så synd om honom, plus att det blir mer otäckt då han ju är så liten. Ändå förhållandevis stor, tack och lov. För nu känns det sannerligen bra att han stannade så länge i magen, som att han har då hunnit få extra goda verktyg för att att hantera det här. Vet inte om det stämmer men det känns tryggt att tänka så. Barnmorskorna säger att det märks när bebisar är ”välbakta”. Något i blicken och sånt. Jag har ingen aning. Har bara erfarenhet av 41+6 och 41+5.

Annat betryggande är att vi fick hembesök från rådgivningen i går och hon berättade, när Dag skulle vägas, att de brukar ha som riktlinje att spädisarna gärna ska gå upp (minst) 150 gram per vecka. Jag och Alfred har varit lite fundersamma eftersom det är så mycket av mjölken som kommer upp igen, så jag var lättad att han redan i går skulle bli vägd så man kunde avgöra nästa steg från det. Hon skrattade när hon läste siffran vågen visade. Dag hade gått upp 200 gram — på TRE DAGAR. Lol. Även det betryggande! (Och inte så konstigt att en del av mjölken kommer upp igen. Han SLUKAR den.)

På tal om vikt, så funderar jag varför födelsevikt och -längd och sånt tenderar betraktas som allmän information. Minns inte hur jag gjorde eller kände med Blenda, men denna gång känns det avlägset att jag skulle delge sånt. Vet inte helt säkert varför, men tänker att detta avog mot att avslöja olika mått främst hänger ihop med att jag verkligen under denna graviditet blivit så urtrött på att min kropp iakttagits och bedömts. Jag vill inte ha reaktioner och omdömen på min fysik. (Eller mitt barns.) Det torde inte vara särskilt förvånande i.o.m. att vad jag gjorde var alltså att vänta barn, inte att ställa upp i nån gravidutställning med förhoppning om att vinna best in show.

Till exempel vill man som gravid inte tänka på att föda en påtagligt stor bebis. Inte heller en ovanligt liten, då oroar man sig för den istället. Lägg AV med att plantera de tankarna i en gravid människas huvud! Oberoende av avsikt så finns det få kommentarer (fast visst ändå ett antal) som jag tyckt att varit okej under denna graviditet och förra. Att skoja à la ”säker på att det bara är en där inne?”, spontanbekymra sig över att man ”säkert har det tungt”, beskriva magen som ”stor mage” (istället för gravidmage), och så vidare, hör icke till dem. Det finns egentligen inget som kan klassas som safe förutom möjligtvis ”fin mage”, som i alla fall inte är laddat åt något håll, men även det kan kännas tungt i och med — suck — fortsatt fokus på ens utseende. Måtte jag bara få godkänt i utställningen!!! (Tänker man alltså inte.)

Blev så illa till mods när jag läste kommentarer till Sandra Beijers gravidavslöjande. Folk ville gärna framföra — direkt åt henne — dels att hon sett annorlunda ut i ansikte och kropp och dels att de minsann har ”vetat” hur det legat till. Sån skit är så OTROLIGT oartigt. Och självcentrerat!! Någon annans graviditet handlar väl för fan inte om ens egna iakttagelseförmåga eller gissningslek. Bara SLUTA tränga er in i något ni inte har plats i! Sluta få andras liv att handla om er själva! Eller, liksom, det är väl mänskligt, men gör det I SMYG som en frisk människa herregud. Inte rakt åt den gravida!

Och då jag nu ändå håller på: Du kanske tycker det verkar som att någon vill dölja sin mage. Det kan vara på bilder där olika saker placeras framför den och bylsiga plagg kamouflerar, innan personen gått ut med att vara gravid. Det kan vara i verkliga livet och gravidmagen inte längre går att dölja, personen har kanske berättat om sin graviditet eller så inte, och du tittar på magen och den gravida personen kanske visar med sitt kroppsspråk att det är obekvämt och ovälkomnat, t.ex. genom att sätta händerna framför magen, dra ihop jackan, vända ryggen mer mot dig, helt enkelt skydda sin mage från din blick. Gemensamt för sådana gånger är att då ska man VERKLIGEN passa på att knipa käft. Hur kan folk inte förstå det rent intuitivt? Och ändå är det de här gränslösa människorna som tycks vilja skryta om sin avancerade intuition, t.ex. att de minsann ”vet” att nån väntar barn?? HAH! Vilket skämt.

Alltsammans som berör graviditet och den lilla människan som den förhoppningsvis utmynnar i är faktiskt rätt privat. Det är liksom intima delar av livet vi rör oss i. Det man delar med sig av bjuder man på. Som att man är gravid eller att ett barn har blivit fött. Alla andra får bara behärska sig. Sitta vackert, som vi säger i utställningsbranschen. Att som utomstående part försöka mjölka föräldrarna eller närstående på sådan information, eller att avslöja/kommentera den offentligt utan föräldrarnas uttryckliga tillåtelse, är ett övertramp. Det är bara föräldrarna själva som kan avgöra när (och vad!) de vill berätta. Jag vet inte hur folk gjorde förr i tiden men nu, med internet, hör det till vett och etikett.

Men hur hamnade jag här? Jag hade tänkt att detta inlägg skulle handla om Dag. Det skulle vara ett mysigt ett! Men jag har visst fortfarande en del känslor om det inte så mysiga. Antar att de rördes upp till ytan när jag såg hur jäkla sviniga folk var åt Beijer. Ja men så är det nog. Totalt triggad. De känslorna är kanske främst frustration, besvikelse och nån slags verbalt triggad klaustrofobisk känsla, som att folk tränger in en i hörn med sina störiga, påflugna ord. De har ju stört mig en tid, på grund av att INGEN av oss existerar i ett jäkla vakuum där det bara är en ynka kommentar som vi ska förhålla oss till utan tvärtom är det ju många bäckar små o.s.v. (och ibland stora jäkla floder), och jag kommer kanske ångra detta inlägg sen men jag passar på att ge utlopp för dessa känslor jag har nu, medan jag i alla fall kan säga så här: Jag är nyförlöst. Vad har varit andras ursäkt? 🙃🤷‍♀️

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

2 reaktioner till “Veckodag och folkvett”

  1. Håller med om allt. Tyvärr måste jag tillägga fler saker till listan… ex. Folk (främlingar!) som börjar sia om barnets kön baserat på magens utseende och andra random symptom. Fattar de inte hur obehagligt det känns för den gravida att bli granskad på det sättet? Vet inte var som är värst; att personen tror att jag ska uppskatta denna spådom (öh nej det är creepy?!?) eller att hen faktiskt tror sig besitta sådan speciell intuition. Jag menar oddsen är ändå 50/50 för att pricka rätt.
    Jag hade en stor mage (helt säääkert en flicka där inne) fast det hade anatomiska orsaker, jag har kort överkropp så det finns inte plats att breda ut sig inåt. Jag visste också att mina odds att få en pojke var ganska höga baserat på track record i familjen och tidpunkten för ”sådden” ehum. Och jag fick rätt, såklart. Men vetenskapliga fakta är ju aldrig lika kul som skrock.

    1. Ugh ja, I feel ya. Det är ett konstigt fenomen det där att folk siar/gissar alldeles oombedda, har också varit med om det. Vi ville inte veta kön och då folk dessutom vet det så är det kanske lite extra konstigt att de ska *berätta hur det ligger till*…? Alltså fast man inte kan ta det på allvar så är det bara helt uppenbart motsatsen till vad man önskat sig.

      Jag läste det där om sannolikhet för kön baserat på ägglossning/befruktningstidpunkt först när jag redan var gravid nu andra gången. Märkligt att det inte är mer allmän kännedom. Men det är väl förstås inget som kan garanteras, den saken heller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s