Tre, två, ett… noll-ish?

Vilken främmande tanke det är att kroppen på nåt vis av sig själv ska fatta när det är dags för bebisen att komma ut. Min kropp, eller bebisar den producerar, verkar inte ha den detaljen med i sin programmering. Med Blenda var jag bokad för igångsättning men vi hann aldrig så långt utan det var en hinnsvepning rätt och slätt från helvetet som gjorde tricket. Med denna bebis lutar det också väldigt brant mot igångsättning och, tja, det blir vad det blir. Nån slags knuff i rätt riktning tycks i alla fall behövas. Jag har förvärkar varje dag nu och tycker liksom att jag KÄNNER hur saker händer i livmodersdepartementet, så jag hoppas att det inte ska vara så svårt att trigga igång bebsläppet.

Mitt beräknade datum var mors dag, alltså för knappa två veckor sedan. Det börjar med andra ord bli dags. Det inses. Det märks. Det kääänns — livet är stelt, svullet, smärtsamt och sannerligen inte särskilt stabilt. Det syns, herregud så det SYNS.

Tog de här bilderna för ett par dagar sedan för att jag ville matcha med de jag tog med Blenda i magen, men jag tog inte i beräknande att jag åldrats tio år på fyra och att jag är ENORM den här gången?? Alltså, det gör en ju aningen modfälld. (Och orolig: vad gömmer sig där inne?! Bautabeb Bjässlin?) Utöver det har jag fått massa bristningar den här gången, fick knappt några alls sist och varför ska jag ljuga och låtsas att det inte bekymrar mig hur det kommer se ut efteråt. Det är ju alltid det där, att man som mamma ska vara så stolt över sin mammakropp. Rätt snävt känns det nu. Kanske känns annorlunda sedan. Kände mig nere, hur som helst. Men i kväll har jag klippt mina slitna hårtoppar för första gången på månader, färgat ögonbrynen och klappat in en burdus mängd anti-aging serum i fejset så nu känns det bättre.

Och nu sitter jag här och dricker en radler, min nyaste favoritdryck. Särskilt svag för Sinebrychoffs Crisp Radler med hallonsmak. Njuter, preppar, carpar. Burken tömdes precis på sista slurken och jag borde sova för länge sedan. Godnatt!

P.S. Har förresten velat skriva något om att man inte ”får” önska sig en bebis av ett visst kön eftersom det inte ska spela någon roll. Och jag håller väl med, så borde det vara. Men hoppas gör jag ändå och det gjorde jag sist också. Ibland verkligt HÅRT dessutom. Det är inget jag kan försvara eller förklara bättre än att det är bara purt instinktivt och rör sig liksom inom magkänsleområdet rätt/fel. Hade väl sist och slutligen inte så mycket mer att säga om det. Ville bara bekänna det! Men gender reveal parties? HUR pinsamt? Alltså även om man inte startar nån horribel skogsbrand på kuppen så är temat på en sån fest likväl i slutändan ett fosters könsdelar?? Strålande. Nej tack! Vi behöver inte importera allt amerikanskt hörni.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

3 reaktioner till “Tre, två, ett… noll-ish?”

  1. Brukar inte vara så jättepepp på beb-inlägg men DU ÄR UNDANTAGET! ❤ ❤ Jestas så intressant det är det där med kroppen och åldrandet också. Har märkt att allt bara går neråt, liksom starkt neråt och fort, ifall man inte med grym självdisciplin och välvilja håller upp skepnaden på någå sätt (svårt).

    1. …och också det där med att vad döljer det sig under bautamagen? Bjässlin? När ska hen ut? Hur blir det sen? Attans spännande!

      1. Haha 🤗 Tack Lotta ❤❤❤ Och ja fy fasen förfallet märks extra bra nu strax efter graviditeten, särskilt om man jämför med förra. Då försvann magen nästan direkt och massor av kilon bara tycktes avdunsta från min kropp inom de första dygnen. Denna gång… alltså… njäeee va.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s