It’s gonna be may, maskrosor, Mad Men och majbejbi (my baby)

Jag kunde tänka mig att jag, efter ett sånt här händelselöst år, skulle längta efter något nytt. Något som skulle skaka om mig. På teve. Men nepp! Sannerligen icke. Jag letar efter trygghet, jag vill bara ha bekanta ansikten och bekanta karaktärer som beter sig som förväntat. Inget annat. Efter att jag plöjt igenom alla Buffy-säsonger har jag nu övergått till Mad Men. Och det är så jävla bra?!!! Det borde jag redan vetat, med tanke på att jag redan sett det. Men det var förstås några år sedan. Och den här gången är jag alldeles GOLVAD av första säsongen. Tänker på den hela tiden (fast jag gått vidare till andra).

När jag läste Betty Friedans The Feminine Mystique för några år sen så minns jag att jag tänkte på Betty Draper i MM. Jag undrade då om hemmafrun i tv-serien hade namngetts som en blinkning till författaren och särskilt syndromet hon beskrev och namngav, hemmafrusjukan, ”the problem that has no name”. Nu är jag närmast övertygad om att det bara måste vara så. Älskar Betty. Tänker också mycket på Don Drapers hora-madonna-komplex. Förstås kvinnosynen överlag. Blir överraskande berörd nu som då och gråter av scener, tänk att de lyckas med det fast serien är så osentimental. Och ingen gör typ någonsin som man vill. Efteråt slår jag upp grejer på mobilen i sängen, varför gjorde hen si, varför sa hen så? Letar analyser och infallsvinklar och gottar mig i det tills att ögonen knappt hålls öppna. Det är ljuvligt.

I natt drömde jag att jag själv var nån slags copywriterhjälte, en mästarnas mästare och stans favorite mad woman. Bara sjukt bra på att komma på säljande grejer. Jag hjälpte en kompis som hade problem med en sketch som behövde någon typ av catchphrase för att lyfta den, och det är lite diffust vad det exakta behovet var, men jag vet att det fylldes av min skojfriska pitch: En dörrklocka som då man trycker på den låter ”Kuk-rrrrring! Kuk-rrrrring!”

Ja, ni hör ju. Mad Men.

(Och tydligen skriver mitt undermedvetande BUSKIS?? Upprörande.)

Spotted: Årets första maskrosor! I dag, vappen till ära. XOXO, Gossip Girl. (En serie jag dessvärre inte klarat av att se om. Har försökt.) Blenda ville plocka dem men jag sa, av någon orsak, att man helst inte ska plocka årets första. Jag fortsatte prata och sa, till min fortsatta förvåning, att de måste få vara kvar så att andra också kan se dem och bli lika glada som vi blev. Tydligen har jag någon sådan slags åsikt? Uppfattning? Förhoppning? Jag vet inte vad det är. Instinkt, känns det som. Nog är det konstigt hur mycket man, varje en, allihopa, går omkring och bara HAR i hjärnan. Utan att ens veta om det.

Mer medvetet tänker jag på att det blir maj nu. It’s gonna be MAY. Det har jag obsessat över de här senaste dagarna och nu känns det som att jag nått ett delmål i nedräkningen. Jag fick nämligen för mig att bebisen skulle komma vilken dag som helst, tidigare än beräknat, inte för att jag haft någon riktigt övertygande känning eller så, utan det var väl bara en möjlighet som fanns och som inte kändes alldeles osannolik, och eftersom jag så länge varit inställd på en majbebis så stressade detta mig. Eller vaddå ”eftersom”, inte vet jag varför. Lite kanske för att allt inte är klart och ställt i ordning här på hemmaplan ännu, men mest tror jag det var någon mental motspjärning. Som att jag inte *kunde* vara redo förrän i maj ens. Jag vet bara att jag ville att bebisen skulle födas i maj och inte april. Nu blir det så! Oh my.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann, nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s