Sängtöcken, sängtäcken, sängtecken

Jag försökte skriva om något aktuellt utanför min egen preggobubbla för ett par dagar sen. Om hur jag nyss hade krupit ner i sängen och skulle sätta bort telefonen då jag läste att domen i George Floyd-rättegången skulle komma när som helst. Och om hur jag med ens blev så nervös där jag låg, som att halva jag med ens blev inställd på att må illa. På grund av hur det brukar gå. Och om tweeten av Amanda Gorman där hon sa ungefär att det är väldigt talande att vi alla vet vad domen BORDE vara men att vi ändå är osäkra på vad den KOMMER bli, och att jag liksom låg där och bävande inför den enorma sorg och vrede som med all rätt skulle uppstå om Chauvin inte dömdes. Och om hur domen kom några minuter senare, och hur ända här långt borta i lilla Finland (likväl rasistiskt) kände jag inte bara en väldig lättnad utan också en förvåning. Nog är det en sjuk värld.

Men jag känner mig så tillgjord då jag skriver sånt. Eller, kanske främst otillräcklig. Jag har så sällan något nytt att tillföra. Som att jag tror att det är ett kriterium som ska uppfyllas för att man ska ha skäl att uttala sig om något. Det blir ansträngt, som att jag lajvar någon kunnigare, och jag uttrycker mig lätt i floskler. Jag har sällan något smart att säga, (men är i alla fall klarsynt nog att se att man har nåt jävla problem om man alltid rusar till polisens försvar,) typ om NÅGOT över huvud taget, så därför kretsar den här bloggen främst kring… graviditetströttma och loppisfynd, antar jag.

Som dessa två täcken från Bergs Polydun Ab. Visade dem i mina stories häromkvällen och skrev något i stil med att ibland är det minsann extra kul att snart har två barn, men det kändes direkt som att jag jinxade alltsammans. Blev tvungen att radera det. Är i allmänhet inte vidskeplig, men just sånt där har jag nog så svårt med. Vågar sällan ta ut glädjen i förskott, till exempel, eftersom jag vet hur besviken jag brukar bli. (Men fattar också att det är en kognitiv bias som min hjärna med åren blivit en välutbildad (fast lågavlönad) expert att hitta bekräftelse på.)

Men ja, utan att ta något för givet då, så känns det roligt att tänka på två barn. Och när man stöter på inte bara ett, utan två, och inte heller tre, fina retrotäcken som skulle passa bra till just exakt två barn och man därmed har en slags godtagbar orsak att kapitulera för sitt habegär och lasta över båda två i den ursprunliga duo de hör hemma i i köpkorgen, så känns det ändå som att det är pikulite meningen. Vet ni? (På tal om vidskeplighet.)

Vi avslutar med en brännande fråga på lagom nivå: Vad blir det av dem, täcken eller överkast?

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s