Shadows of cyberspace

I natt drömde jag att jag var nere i en källare i Jakobstad där jag hängde mycket i mina tonår. Det fanns en dataklubb där. Jag drömmer om stället nu som då, men i drömmarna har det vuxit sig större. Labyrintartade gångar, gigantiska ekande rum efter varandra och minst ett dussin mindre studior. Alla med sprejmålade tegelväggar och klumpiga dataskärmar lämnade kvar på hög. Dunkel, flimrig lysrörsbelysning, om någon. Det luktar alltid fukt nånstansifrån och golvet känns strävt under fötterna.

För något år sedan så drömde jag att jag gömde ett lik där. Jag hade på något vis råkat ha livet av personen, ingen jag kände, och i blind panik tryckte jag in kroppen i en ihålig vägg och murade in den. Väntade på att åka fast, men det hände aldrig. Källaren och dataklubben var sedan länge övergivna till och med i drömmen. Till sist hade en lång tid gått och jag kunde börja glömma det. Men sen dess vet jag att kroppen är där någonstans, varje gång jag drömmer om stället. Jag vill hålla mig och alla andra borta från just det området, utifall att det skulle lukta. Vetskapen om den är som ett taggigt klot i samvetet. Min mörka hemlighet.

I den här drömmen skulle hela byggnaden rivas. Jag var återigen vettskrämd för att kvarlevorna skulle hittas och kopplas ihop med mig. Vi var där och tog avsked av källaren och våra minnen från den, den såg annorlunda ut men möblerna var desamma. Nostalgiskt smekte jag över manchestersammetsfåtöljens nötta yta. Folk drack. Främst kossu, öl och energidryck. En trudelutt började spela, som från ett högtalarsystem i taket. Ett klassiskt stycke, men i midiformat. Kanske något av Bach? Det var nedräkningen till detonationen. Vi skyndade ut. Några gick vilse i labyrinterna, jag visste att jag måste in igen. Leta reda på dem, rädda dem, men jag fann inte modet. Och tänk om de redan hittat ut en annan väg? Jag cirklade kring tröskeln och visste inte vad jag skulle ta mig till. Musiken spelade men jag visste inte hur länge till. Jag var länge fast i det ögonblicket. Det sträckte sig tills att jag vaknade. Så rädd för att bli den som själv blev begravd mellan väggarna.

Förlåt, det här blev visst en drömblogg. Hade inte tänkt det men så blev det. Drömde säkert om källaren i natt eftersom min vän Karin, som var den som tog med mig dit för ett par decennier sedan, hälsade på igår. (Att vara mer än dubbelt så gammal och umgås i ett asbestkartlagt utrymme är också trevligt!) Lustigt hur hjärnan fungerar. Fritt fram att berätta om en egen mar/dröm för att hämnas!

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s