Internationella syskondagen

Vi visste inte om det, men det var internationella syskondagen i går. Vi åkte ut till Öjens naturstig och när vi gick över bron i början av leden sa jag åt Blenda att här har hon varit förr, men då var hon i min mage. Vi tog bilder på samma bro då men jag verkar inte ha publicerat nån av dem, och nu då jag tänker på det så tror jag också att jag var för fåfäng och missnöjd med dem, hah. (Kände mig SÅ ful den tiden. Kroppen främmande i.o.m. graviditet, nyklippt osmickrande pannlugg, och så vidare.) Eller vaddå ”tror”. Jag VET att det var så.

Ställ dig med magen, Blenda”, sa Alfred. Magen är vad vi kallar mig nu för tiden. (Skoja.) Och vips! Så hade vi TYP tagit syskonfoton på internationella syskondagen i alla fall. Okej okej lite krystat. (Okej okej ursäkta preggojargongen.)

För övrigt var det i samma månad men i slutet av dem som vi var här sist. Men då var jag graviditetsmässigt i fjärde-femte månaden, den här gången mer som åttonde-nionde. GULP. Det börjar dra ihop sig… (Jag SA ursäkta redan.)

På tal om syskon så läste jag nånstans att personer som har sex år mellan sig själv och sina syskon klassas som s.k. ”funktionella endabarn”. Jag är yngst i familjen och just ett sådant. Jag tror att jag säkert är en ganska typisk minsting i många aspekter, men fasen om jag inte också är lite ensambarn. Ordet ”sladdbarn” är nog rätt beskrivande för hur jag känt mig, minns mitt känsloliv som ganska ensligt under min barndom. Jag var avundsjuk på mina systrar som var närmare varandra i ålder och jag ville så gärna ha en lillasyster själv, någon att höra samman med på samma sätt. Det här har nog format mig himla mycket och jag kan se spår av den känslan och andra som hör ihop med den genom hela mitt liv. Den påverkar mig nu också, och jag vet att jag projicerar en del på mitt/mina barn. Inte bara med åldersskillnadsnojan, som jag nämnt tidigare. (Men släppt! Tycker nu att 3,5 år känns prima.)

Jag kan bli ängslig, som ni säkert vet. När vi bara hade en katt, Selma, och funderade på att skaffa en till, så hade jag sån jävla ångest över det. Jag tyckte ändå det var väldigt viktigt att hon fick en kamrat eftersom katter ofta vill ha det. De är familjedjur. När jag såg annonsen med Myra så visste jag det var hon, på samma sätt jag vetat när jag såg annonsen med Selma, men fy helvete alltså vad jag våndades. Jag var SÅ orolig över att fucka upp dynamiken. Vi hade ju det så bra vi tre, jag och Alfred och Selma. Låg liksom vaken om nätterna och mådde dåligt över det, vilket låter helsjukt nu i efterhand, men ja så var det alltså.

Man kunde ju alltså tänka sig att jag hade behövt sövas ner på medicinsk väg nångång under denna andra graviditetens gång för att någonsin få någon vila. Ett år eller så innan jag blev gravid så kändes det fortfarande som att det skulle vara ett svek mot Blenda att föra in ett syskon i familjen. En ny baby. Vaddå en ny baby?! Någon att ta hennes plats?? HEMSKT ju. Så kändes det då. Men alltså det är jäkla lite jag sist och slutligen oroat mig för att det här ska vara fel beslut, så som jag gjorde med katterna. Tycker det är alldeles häpnadsväckande! Hade inte räknat med att det skulle gå så här smidigt i psyket så här långt. Visst har det emellanåt känts bitterljuvt, det är ju liksom slutet på en kort liten evighetslång era det här. Det kan kännas drabbande, vetskapen att det är så förgängligt, så påtagligt flyktigt. Som jag vet att tiden förstås alltid är, men jag känner det inte alltid. Det känns redan sentimentalt när Blenda någon morgon kryper upp i vår säng och ligger där mellan oss, bara vi tre. Jag kommer sakna det här, tänker jag då.

Men ända sedan vi berättade att hon ska få ett lillasyskon har hon väntat, väntat och väntat. Hon pratar om bebisen, frågar vad den gillar för mat, sjunger sånger för den, berättar vad hon vill leka med den, känner och pussar mig på magen, undrar vad den gör där inne, ”bara plaskar runt i fostervattnet” säger hon och fnissar långt bak i halsen. Hon uttrycker sin längtan som jag tror att jag hade velat göra, och kanske hade kunnat, och jag blir fan RÖRD av det. Jag ser såklart mig själv i henne och det blir så tydligt hur generationer fungerar, hur man vill att de ska få det man saknat, ha det man önskat sig, vara det man inte kunnat vara själv, men det kommer från henne så det kan inte bara vara projektion.

Och jag fattar att det finns inga garantier för något över huvud taget, men om jag måste plocka fram någon ”tänk om”-tanke som varit för tung för att utstå denna graviditet, så är det i så fall den att något ska gå fel så att Blenda måste vänta ännu längre. Går allt bra så är jag inte rädd för att det ska bli helt fel. Tänk det, så långt min ensliga ängsliga lilla själ har kommit. Den är där den alltid var.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann, nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej!

2 reaktioner till “Internationella syskondagen”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s