Vårvintern tjohej

Hej från mig och min lilla näpna… kopp. Den köpte jag förra veckan, just inför denna tid, när jag gick på loppis efter min sista arbetsdag och tänkte att den var vad jag behövde för att fira smått varje dag en tid framöver — här hemma, med små koppar kaffe. Nu vintersemester, sedan mammaledighet! Otroligt skönt. Fast jag bara jobbat halvtid hade det blivit ganska så tungt att sitta där på kontoret. Både fysiskt och psykiskt. Vissa dagar kändes det bara extremt onaturligt att vara där, fick typ brottas mot impulsen att ställa mig upp och gå hem, där det kändes som att jag *egentligen* *skulle* vara. (Glad jag stannade dock för jag fick både chokladkaka samt stickade sockor åt mig och åt baby sista dagen. 🥲) Nåja. Nu är jag här! Hemma.

I natt har jag vaknat flera gånger, som en numera gör, men sen steg jag upp ungefär då jag i vanliga fall brukar stiga upp och hjälpte Blenda att bli redo för dagis. Alfred förde henne och jag somnade om, sov i TIMMAR till. Djupt, tror jag till och med. Vaknade halv elva, inte direkt som en tonåring men i alla fall som en betydligt yngre vuxen! Hade sen dessutom orsak att tvätta ansiktet och skugga ögonbrynen, och efter det kände jag mig rent av fräsch och snygg ända tills jag gjorde misstaget att ta bild på mig själv och jag såg ut som en hög med fårskit på samtliga bilder förutom den där mitt ansikte halvt doldes bakom koppen. Kul kul.

Men allt detta var för många, många timmar sen och nu har klockan blivit sent. Nästan imorgon. När det är imorgon på riktigt kommer en rörmokare hit, tror vi i alla fall, och ska reda upp rörhärvan i Blendas rum. En sån lättnad att någonting äntligen HÄNDER på den fronten. Det är förstås vi som har slöat och varit handlingsförlamade. Vi har ju alltid pratat om att Blenda skulle få det rummet till sitt eget, men alltså det har varit PROBLEM med det (of course, som det alltid är), och jag antar att sparken i rumpan man behövde för att ta sig förbi hindren var ett snart anländande småsyskon som B antagligen hur som helst kommer att bli tvungen att dela rummet med. 🤷‍♀️ Men hon ser åtminstone fram emot det, så det är i alla fall nåt.

På tal om småsyskonet… Jag har ju skrivit så väldigt lite om graviditeten den här gången, jämfört med förra, och jag funderar ibland om det är något jag kommer ångra sedan. Om det kommer kännas orättvist, att så mycket av min förra graviditet finns dokumenterat, även om det till störst del förvisso berodde på att jag mådde så jävla uselt… Men det blir ju ändå en obalans, menar jag. Liksom, det finns redan färre ultraljudsbilder på småsyskonet också, på grund av att hen inte ville ligga tillräckligt stilla. Ändå lite klassiskt småsyskonssyndromigt, va? Typiskt. Menar alltså det där att inte lika mycket dokumenteras av föräldrarna, som med den förstfödde. Ändå vill jag ju såklart minnas sen. Ha något att bläddra i när barnet frågar, om det gör det. Äh, antagligen gör det ju inte det. Men att veta att man kan, ändå.

Men som jag sagt så känns graviditeten mer privat den här gången, och det är inte helt frustrationsfritt. Jag vill berätta saker, men det stör mig att emellanåt kan det kännas begränsande när det snarast borde vara motsatsen, befriande. Om jag t.ex. skulle skriva att jag har haft många sammandragningar på sistone så kunde nån utav det dra slutsatser om mig och graviditeten, “hur det är”. Eller om jag skulle ventilera en dålig dag, så kunde nån förmoda att jag är deprimerad eller överlag ”har det tungt”. När jag liksom är en människa, flersidig, föränderlig och mer odefinierbar än en känsla, ett varande eller nåt blogginlägg. Det är någonstans i det området som det obekväma tar vid. Jag leker ibland med tanken på att låsa vissa inlägg bara för att ha lite koll på vem som läser dem. Tror det skulle hjälpa mig, för det är såklart ett slags kontrollbehov det handlar om. Det känns trist att hålla på så här som jag gör nu. Vilja, men vela.
Vårvintern i ett nötskal det va.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann, nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej!

4 reaktioner till “Vårvintern tjohej”

  1. Alla föräldrasr i hela världen och hela historien har fört mera låda om sitt första barn än de andra. It is what it is, du kan inte ensam kämpa emot det.

    1. Haha jo, du har rätt! Är verkligen okej med att inte tjattra på fullt lika mycket som innan själv också, men en gnutta mer balans skulle ändå kännas bra (för mig).

  2. Tycker Dendäromjenny är ett exempel på en blogg som blir så jäkla bra med låsta inlägg. en fantastisk stämning därinne. för övrigt, helt ytligt: VARFÖR VARFÖR VARFÖR såg jag inte sådär flärdfullt världsvan ut när jag var gravid?

    1. Haha ❤ Tack Ulrika. Blev glad.

      Och ja precis, tänkte också på hennes blogg! Under mina tonår och framåt så var dagbokscommunities populära och där låstes många inlägg så bara skribentens vänner kunde läsa. Det kändes lite magiskt ibland. Kan sakna det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s