Vecka 9 år 2021

Vecka nio, första mars. Samtidigt i vecka 31, sista trimestern. I april börjar min mammaledighet och det betyder att det just nu är dryga två månader kvar till det beräknade förlossningsdatumet. Fast häromnatten vaknade jag, som jag numera gör flertalet gånger varje natt, och var övertygad om att det rörde sig om blott EN månad. Panik! Kändes plötsligt som att det fanns jättemassor som borde ställas i ordning inför nedkomsten. Så där låg jag då och ylade mig genom vargtimmen.

Men i jämförelse ändå behagligt att huvudsakligen oroa sig över mer praktiska saker. Rum som ska fixas, sängar som ska rymmas in genom dörröppningar, och sånt. Sist mådde jag ganska dåligt inför förlossningen, men den här gången har jag knappt reflekterat över den alls. Inte så att jag för den delen ser fram emot den, men skönt att i alla fall inte gå omkring och bära på ångest och ilska för att man är så rädd.

Plus att det var ju faktiskt två månader då, inte en.

Och sist gick jag över tiden med två veckor så kanske jag kan räkna med viss försening den här gången också. Vet inte hur det där brukar funka.

Blenda och jag har planterat kattgräs. Saliga äro de lurviga.

Skulle helst av allt i kväll vilja pyssla med något men kroppen värker. Huvudet är tungt. Finns inget annat alternativ än att slänga mig på den halvan av nya soffan som jag skruvade ihop i helgen. Andra halvan väntar fortfarande på sin klädsel som visade sig anlända först nästa vecka!! Typisk sak jag hade blivit väldigt less på som trött preggo, men eftersom jag är så jäkla chill den här graviditeten så bara stör inte såna världsliga ting mig längre. Haha nä, blev sur. Men det tröstar att den nya soffan är lyckligtvis så pass mycket större än den gamla att nya halvan känns mer eller mindre som förr. Har också beställt andra ben till den från en annan leverantör och det känns så otroligt *inredningsreportage* av mig att jag vill fnittra. Är det inte just sånt folk med stil säger i interiörmagasin? Ingen aning om när benen kommer, men ser fram emot denna framtida överraskning. Som det är nu kan jag knappt ta mig upp ur soffhalvan eftersom dess sitthöjd är så låg. Jonä hörni. Livet är hårt med mjuka magmuskler.

Annan soffa, samma potatis.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann, nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s