Easy like onsdag eftermiddag

Har blivit så dålig på att spontandela bilder som föreställer just ingenting annat än vanliga ögonblick i livet som man inte tar någon större notis om, men vad är sen sådana EGENTLIGEN om inte just precis självaste livet? Haha läs det där halvironiskt. Är inte sådär klämkäck. Det är något så otroligt pinsamt med folk som absolut inte har kapaciteten att vara djupa eller ens pretentiösa likväl envisas med att försöka. Då blir det just sådär.

Men nu! Nu sker det. Här kommer en bildhop från förra veckans onsdagseftermiddag.

Solen tittade fram, barnet sov, och jag låg här, på soffan i vardagsrummet. Ledig dag. Minns inte vad jag tänkte på då men antagligen att det såg ganska trevligt ut där borta, med en spackelburk på bordet och ett ojämnt draperi på en skranglig stång. Nä men ljuset då! Vi alla oohar och aahar över ljusets återvändo denna tid på året. Uppskattade även att det inte syntes i just den här vinkeln hur buckliga golvlampans kupor (hjälmar?) är. Och jag blir alltid glad av att se buskdracenan som sträcker sig från golv till tak (2,8m) och lite förbi om den bara hade plats. Istället får den böja sig över kakelugnen. Den frodas oförskämt bra under min uppsikt medan den andra växten (guldpalm) istället är en sådan jag aldrig tycks kunna ta hand om ordentligt. Den är alltid tanig och fnasig. (Gud, hoppas det inte blir så med mina barn också.)

När Blenda vaknade från sin tupplur gjorde hon mig sällskap. Myra var också där. Jag leker med tanken på att måla in den där Billy-bokhyllan i bakgrunden men vet inte, helt ärligt gillar jag inte ens inmålade bokhyllor så värst. Men det kanske ändå skulle se trevligt ut? Väggen bakom den ska alltså målas. Det skulle i och för sig hjälpa mycket med att lyfta vyn redan bara om det ena hyllplanet slapp agera avlastningsyta för en massa RÅDD, menmen. Känns inte som en särskilt rimlig förhoppning i och med att jag känner oss. Vi återkommer till målarfärgen.

Även Alfred gjorde oss sällskap. Myra spatserade iväg för att välkomna och hälsa, som artigt är. Särskilt på bild tycker jag att den blå färgen på vår soffa ser trevlig ut, men nu ska den likväl bytas ut. Ja inte bara färgen utan hela rubbet. Inte heller har det förstås enbart med färgen att göra utan med funktion, bekvämlighet, slitage, storlek och sånt. Nu har vi beställt en ny. Den är riktigt urtraditionellt grå. Färgen jag ALDRIG skulle ha på en soffa. Well, well, well. Oh how the turntables…

Känns förresten inte megaskamligt men inte heller jättegrejt att köpa en ny soffa redan (den blåa är ändå bara fyra år gammal). Men till mitt försvar vill jag säga att jag har innan den enbart ägt begagnade soffor. Varför jag nu känner behovet av att brasklappsförsvara mig. Är det jag, är det samtiden? Är det hundra företag som står för 70 % för av alla globala utsläpp?

Selma var naturligtvis också där, hon hängde på armstödet bakom mitt huvud. Jag har riktigt dåligt samvete för att nya soffan har så smala arm- och ryggstöd att katterna nog inte kommer vilja ligga på dem längre. De kommer sakna denna soffa. I synnerhet eftersom jag måste köpa nån slags anti-katt-klös-produkt att spreja på den nya på utsatta områden. Jag och Alfred står också inför en prövande omställning eftersom vi alltid ställer våra kaffekoppar på armstöden. Usch, nu måste man börja bete sig förnuftigt i kaffedrickandet.

Videosamtal på gång. Alltså haha den här bilden är så extremt ostaljad. Ena gardinen mitt i fönstret, nån handduk på golvet, och så vidare. Pust. MEN! Kolla in gränsen mellan väggfärgen i hörnet! Och säg nu baj-baj åt den för i går har Alfred målat väggen till vänster också, samma ljusgrå som den till höger. (Tikkurila Pro Grey 1923. Fick beslutsångest och valde den nyans med samma namn som årtalet huset stod klart.) Denna nyans ska alltså klä övriga väggar också, och det är den som jag funderar att kanske skulle se snygg ut på bokhyllan. Nu är kanske grå väggar hemskt ute redan, men jag har liksom lite gett upp med färg känner jag. Det är SÅ svårt. Lika bra att satsa på något neutralt. Grå soffa. Grå vägg. Grå hjärnsubstans.

Så inredningsorienterat det här inlägget blev. Det var inte meningen men är å andra sidan kanske inte så förvånande, det är sånt jag tänker på nu. Misstänker potentiell boa-fas på intågande, tredje trimestern till ära.

Men ibland känns det pinsamt att posta såna här inlägg som så tydligt bara kretsar kring yta. Det är kul att skriva och tänka på men genant att dela med sig av. Alltså det blir ett sånt frossande i obetydliga ytligheter. Har lyssnat lite grann på Säker Stil-podden och njöt först men efter några avsnitt började jag känna samma sak där också. Jag gillar ju mode och tycker inte att det är ett ytligt intresse, mode kan ju t.ex. vara en smart och spännande kommentar på samtiden via historiska referenser (vi gillar ju referenser va), men om man inte gör det där *grävet* utan mest bara rabblar upp vad man tycker är *härligt* eftersom det ser snygg ut så blir det bara som en tom orgie i ytligheter för ingen annan orsak än att man gillar fina saker liksom. Inget fel med det egentligen men jag har väl issues och tycker det blir pinsamt p.g.a. ytligt! Jag vill ha analys, historia, KONST liksom! Men, om jag sa i början, ingen kapacitet till annat. Nu är det bara så här. Det får vara okej. Tids nog ska jag väl hänga något på väggarna. (Sååå mer yta på ytan? Lyckad allegori, Linnea.)

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s