Jag gick omkring i livet

Jag gick omkring i livet och fick en så självklar idé om något nytt jag skulle skriva om. Det var något oanat insiktsfullt, tyckte jag i drömmen där detta utspelade sig. Med iver såg jag fram emot att briljera med den, visa att jag ändå duger till nåt. Naturligtvis hann istället någon annan först. Någon annan hann lyfta ämnet innan mig, göra det till sitt, och på kuppen imponera på alla andra. Då var det för sent för mig. Jag hade inte återhämtat mig från den snopna frustrationen förrän jag slås av nästa strålande insikt — men innan jag hunnit skriva ner den heller, så dyker även den upp någon annanstans. Såklart. (Naturligtvis minns jag inte heller vad idéerna var när jag vaknat. Säkert något banbrytande som att göra mos av potatis.)

Ibland är det så här i verkliga livet också, förutom att mina tankar sällan känns så strålande. Men jag känner igen det där att andra hinner först, om stort och om smått, att det känns som att man missat sin chans. Att det där skulle ju jag skriva om, jag var ju den som skulle berätta att jag tänkt på detta, det skulle ju höra till MIN historia, det där var ju MIN grej. Ju. Men det är förstås sällan, om någonsin, ändå eget. Vi är många som plockar upp de här riktningarna och rörelserna. Jag känner igen andras uttryck i någon annans uttryck. Jag känner igen mina tankar i andras tankar. Och vice versa.

I alla fall. Jag borde ha antecknat, för det var något jag tänkte på. Jag hade EN TANKE. Den var inte så bra att jag tänkte att jag skulle kunna imponera med den, men tillräckligt bra för att få mig att känna mig uppryckt, att YES, äntligen sker det nu NÅGOT i denna skrumpna skrynkliga hjärna. Men det var för någon dag sen, nu är den borta. Den dyker säkert upp igen men antagligen är det någon annan som lyfter den då, hehe.

Ni vet Baader-Meinhof-fenomenet? Att man lägger märke till en viss sak som man aldrig noterat förr, som uttrycket ”Baader-Meinhof-fenomenet”, och plötsligt är det som att man ser det överallt. (Exakt så var det för mig just med det fenomenet.)

Öh. För att illustrera hur min hjärna (knappt) fungerar just nu: Jag skrev det där förra lilla stycket för att det sedan skulle leda till nästa sak, det jag egentligen skulle komma till, men vad det var är nu helt puts väck? Vad i helvete?

Så gick jag omkring i livet, antar jag? Fast i verkligheten.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann, nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s