Till alla er… från i onsdags

Emellanåt känner man sannerligen starkare än vanligtvis att man verkligen inte fattar ett skvatt av finsk kultur, eller hur? Såg baksidan på denna buss i onsdags. Är fortfarande förbryllad.

Promenerade till loppis. Väl där träffade jag en bekant som jag inte sett på väldigt länge. Hon har ett barn som är ett halvår äldre än Blenda och nu är hon och jag gravida igen, båda två, hon typ en månad längre gången än jag. Jag ska inte tråka ut er med mer preggosnack då det blivit så mycket av det på sistone här i bloggn, men det var hur som helst kul att träffa någon som var gravid samtidigt! (Och som till och med varit det båda gångerna, hehe.) Som jag inte ens visste om att var det nu! En najs sörprajs.

Det mest överraskande i samtalet var dock att jag kallade Alfred för Anders. Lol, va?? Blev helt ställd. Sa att det där var ju jättekonstigt. ”Man gör så mycket konstiga saker när man är gravid”, slätade Marie, som min bekanta heter, vänligt över det. Jag tyckte fortfarande att det bara kändes oerhört märkligt. På gränsen till suspekt. Jag sa ”Jag VET inte ens vem nån Anders är. Jag lovar!!”, och då granskade hon mig kisande och vetande. Nickade och sa typ ”Jasså. Där ser man.” Haha!! Blev bara så glad. Man gillar ju människor som förhöjer saker.

Felsägningen påminde mig om när jag studerade och jag hade fått instruktioner av två av mina klasskompisar, Tina och Karolina, att meddela läraren att de av olika orsaker skulle missa lektionen. Och vi hade en ganska ny lärare som just då höll på att lära sig våra namn så när lektionen började så ville hon kolla att hon mindes vem vi var. Hon tittade på mig sa ”Och du var visst Karolina?”, men jag som var fokuserad på att meddela att Karolina och Tina inte skulle vara där sa, knäppt nog, ”Nej jag är Tina”. Jag är Tina!! Och jag trodde det själv också?? Hade knappast märkt att jag uppgett en falsk identitet om jag inte råkat få syn på en annan klasskamrat som tittade på mig IN DISBELIEF med ett skak på huvudet. Förståeligt.

Kändes SÅ PEAK NORMALT att då behöva ta tillbaka det. Själv tyckte jag, och tycker fortfarande, att det var nåt av det mest rubbade jag gjort. HUR kan man uppge sig vara nån annan utan att känna att man ljuger? Jag fattar inte det. Man är ju så hypermedveten om sitt namn, menar jag. Men läraren tog det med road ro. Brydde sig inte nämnvärt i att höra varför jag presenterat mig som någon annan heller. Typ viftade bort det med ett kort småskratt?? Aw chucks liksom. Som att det hände nästan jämt. Hahah. Sjukt. (Man gillar ju sådana människor också.)

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann, nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej!

2 reaktioner till “Till alla er… från i onsdags”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s