Movie star oh movie star ah ah ah

I år är det 22 år sedan 1999 och det var tydligen den tid som krävdes för att jag skulle våga närma mig en kortfilm jag och några andra ungdomar gjorde med, typ, filmentusiaster från Pedersöre När-TV antar jag? Jag vet inte riktigt. Det var en tid sen. Nu har jag äntligen skummat igenom den, tror inte jag sett den i sin helhet sedan premiären.

Det var under vårvintern som vi började med att samlas och hitta på vad som skulle hända. Det verkar som att den dock blev klar och färdigklippt året därpå, men det var under sommaren -99 vi spelade in. Är alltså 15 år på bilden ovanför.

I början hade vi ett helt annat utkast för manus än det som sist och slutligen blev, det var något SJUKT med djävulsdyrkande sekt, självmord — var det kanske en oönskad tonårsgraviditet med i bilden också? — och handrullade cigaretter utav bibelsidor?? Gud (no pun intended), tonåren. Märktes verkligen att en del av oss var extremt tonårströtta på att bo mitt i bibelbältets spänne.

Denna idé var dock mycket tillfällig och kasserades snabbt av de som bestämde, men inte förrän en mer troende tjej än oss andra hunnit hoppa av i protest. Den nya synopsisen var betydligt mildare, och om jag minns rätt var det då en kille som sin tur hoppade av i protest mot den saken då. Ahaha. Mina bästa vänner Karin och Anna var med, och min då på tiden blivande pojkvän Mathias. Var det kul? JA! Blev den bra? NJÄÄÄÄÄEEEEE alltså… men det är äntligen inte enbart plågsamt att titta och tänka på. Nostalgiskt och roligt får också plats nu!

Men så konstigt att se film på sig själv och annat ur sitt liv från den här högintensiva tonårstiden, för dels är det så mycket jag glömt men känner igen så instinktivt, att jag liksom känner igen det mer inifrån mig själv än från filmmaterialet. Att jag känner att jag känner det där, den där, oss här. Jag vet det där och jag kommer veta det tills jag dör. Vänners kroppspråk, minspel och röster. Detaljer, frisyrer, övervåningen på gamla caféet Calles där vi även på riktigt satt och tjuvrökte under det nikotinbruna taket och sörplade kaffe som kostade fem mark för en liten kopp och sju för en stor. (Ett paket L&M tror jag var 21 mk. Ifall tobaksnostalgikerna skulle råka hitta in här.) Medan andra saker är fullkomligt främmande. Totalt wiped från minnet.

Min karaktär hette Alexandra. Jag har inte en aning om vad hon säger här. Ljudet saknas från den här delen av filmen. Hennes mest, om inte enda, avgörande uppgift var att bjuda in till fest. Min uppfattning av henne var nog just som en festlig typ och här har jag högst troligt lånat en tröja ur min systers garderob för att få in lite färg, eftersom Alexandra ingalunda var en svartsotig tonårsgot som jag var.

Här är jag med Anna! Under förberedelserna inför festen.

Festen är IGÅÅÅÅÅÅÅNG! Tjo vad det var livat!!

Nä. Minns att jag tyckte det kändes pinsamt att vi inte samlat ihop fler partystatister. Alla såg ju vilken otroligt seg fest det var. Detta kändes särdeles uppenbart eftersom scenen filmades i ett hus i Esse där man minsann hört ryktas om att det brukade vara GALNA fester. (Alltså, både i exakt det huset och rent generellt i Esse.) Bailo, hette förresten den typen av fester på den tiden!! Kom just ihåg det, ahah. Hur som helst en stark kontrast till vår fejkade vatten-i-ölflaske-fest.

Inte ens Alexandras tafatta sittdans kunde rädda den. 😥

I övrigt är det lite oklart vad filmen handlade om. Det var en kärleks-, svartsjuke- och otrohetshistoria med en röd tråd av utanförskap, fast med en rejäl drös sidokaraktärer som min som skulle med. Mycket ludd i kanterna på fokuset. Men det var nog sen aldrig det som var det viktiga heller.

Closing credits. Överväger att uppdatera min CV med denna.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann, nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej!

4 reaktioner till “Movie star oh movie star ah ah ah”

  1. ett sådant UNDERBART inlägg. älskar allas looks. din frisyr är magisk. extrem gullig femtonåring. och just detta… hur vissa saker är inpräntade för alltid, som att det skedde i en förhöjd verklighet. omöjligt attt fatta att det fanns vuxna som en själv som upplevde sammat idsperiod som bara en vanlig dag i livet, typ.

    1. 😀 Tack Ulrika! Förhöjd verklighet, precis! Minns fortfarande nån enstaka detalj ur samtalsämnen från den där inspelningsdagen. Knäppt. Och ja alltså frisyren, önskar att jag fortfarande kunde pull it off! Testar lugg ibland men blir alltid bestört.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s