Plötsligt söndag

Förbryllad rubrik för en måndag men den var gårdagens rubrik för ett inlägg som jag aldrig skrev något i, och ”plötsligt måndag” känns istället bara som en lögn. Det är aldrig plötsligt måndag. Måndagen är alltid väntad efter söndagen. Man tillbringar hela dagen af sön med att upprepande drabbas av insikten att dag af mån snart, mycket snart, ofta för snart, är här. Som en kontinuerlig påminnelsesnoozefest. Men ”som väntat måndag” låter ju ännu tristare än det.

I går, söndags, skrev jag något om ”småbarnsrealism”. Sen blev jag störd på mig själv för att jag får det att låta som att jag visste ett skvatt, hah. En del har ju liksom fem barn som alla är under tio. Inte jätteförekommande men det händer. Och här kommer jag med antalet ett barn och ett foster och bara: LOL AHH SMÅBARNSLIVET ELLER HUR HIGHFIVE? Provocerande.

Det är så töntigt när någon gör en grej en gång och sen plötsligt ser sig som *insatt*. Men nu ska jag inte tjafsa om det. Alla fattar.

Det här skulle bli ett käckt och piggt inlägg. Enhetligt med måndagar, ni vet. (Gick ni på den? Jag är väldigt trött.) Över till…

Töntig bild också till på köpet.

Som väntat måndag! Några punkter från dagen:

  • Åt för mycket IGEN och nu är jag fortfarande stinn och illamående med halsbränna efter kvällsmaten. Jag känner mig otroligt ofta som en tjock orm under den här graviditeten. Så nu har jag just slukat en ko i ett stycke och nu ska jag bara ligga nånstans och dåsigt smälta den i två veckor innan jag äter igen. (Förutom att jag blir ju hungrig igen typ redan innan jag hunnit smälta skrovmålet. Det är ett problem.)
  • Köpte konstgjorda feromoner som ska göra våra katter till kompisar. De är inte direkt fiender men de har så gott som aldrig någon kvalitetstid tillsammans. Sover aldrig tillsammans, till exempel. Däremot leker de en del men ofta verkar det vara så att för en av dem är det lek, för den andra blodigt allvar. Nu ska jag droga dem till att sköta om varandras pälsar och annat gulligt medlemmar i samma katthushåll bör göra.
  • Gick snabbt till jobbet, alltså i rask takt med långa steg, helt onödigt, för jag var för ovanlighetens skull ut i god tid. Försökte sakta ner men speedade iväg gång på gång. Sen dess har min höft varit konstig. Liksom stel och svag. Är det foglossning? Orka med det redan?? Speaking of which:
  • Om Amy Poehlers motto är YES PLEASE så tror jag fasen att mitt är NO THANK YOU. (Märks vem som är den roliga.)
  • På jobbet hörslade jag Malin Lindroths Nuckan två år efter alla andra och nu kan jag äntligen också gå med i kören: Läs den! Gång på gång tänkte jag på sårbarheten i berättelsen, hur starkt och otroligt generöst i brist på bättre ord det är att öppna upp om det där. Det är ju förstås så intimt, och jag känner så som jag gör när bekanskaper öppnar sig för mig, lite rörd. Vill ta emot det med vördnad, liksom. Jag kunde också känna igen mig i en del av känslorna hon beskriver, men utav andra orsaker, från andra sammanhang. Kanske känslan av att vara ensam eller bortvald är universal? Eller så är Lindroth bara så skicklig på att förmedla. Jag tror lika mycket på det alternativet.
  • Fixaren var här igen och fixade det sista när jag var på jobb. Alfred passade på att be honom kolla på lite annat i fixbehov här hemma också och säga om det var fixbart. Det var det ju. Jag har hopp för pigrummet! Som har en konstiga rör som går från väggar ner i typ en pöl med murbruk eller dylikt i golvet. Det är en hel grej. Nu ljusnar det i tunneln! Det är ett pyttelitet rum men det är tänkt att det ska bli sovrum åt, gulp, så småningom bägge barnen. OTROLIG skönt att inte få utlåtandet ”Vad det här är för en jävla sörja fattar jag inte och ska det redas upp får ni räkna med att sälja varsin njure”. Är lättad! Hoppfull!
  • Bearbetar samtidigt separationen från ett hus jag tittat på i flera månader. Gick aldrig nån visning men cyklade till det i höstas, för att insupa stämningen och sånt. Det låg sist och slutligen för långt utanför centrum. Ingen butik på kort promenadvägs avstånd, Blenda hade blivit tvungen att byta dagis, simpla spontanturer till loppis ett minne blott. Ändå kunde jag inte sluta obsessa. Gick in på annonsen gång på gång. Men så i helgen var den äntligen nedplockad. Sörjde i någon minut att vi aldrig kommer bo där trots allt jag inte kunnat hejda mig från att föreställa mig, men sen var det som att jag kunde andas ut. Nu slipper jag fundera på det. Det VAR ju ändå inte rätt hus. Om det ens finns nåt sånt för oss som ”rätt hus”! Det vet jag inte. Hur vill man bo? Tja, bekvämt.
  • HUR ska man bli piggare om kvällarna? Särskilt efter såna här dagar då jag både jobbat och som vanligt ätit för mycket. Orkar inte leka och hålla på. Sen ångrar jag mig naturligtvis när barnet somnat. AHH SMÅBARNSLI- nej fan förlåt. 🤐

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

4 reaktioner till “Plötsligt söndag”

  1. Jag blev också helt hänförd av nuckan och citerade den massor i min essä om ofrivilligt singelskap. Tycker Lindroth sätter ord på så mycket viktigt!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s