Dålig blivande mamma

Sent i går kväll slog det mig att det var länge sen jag känt några fosterrörelser. Klockan var vid det skedet redan förbi elva men jag drack iskallt vatten, buffade på magen, ställde mig upp och hoppade lite. Till sist kom en spark, men oron lämnade mig inte helt ändå. Då jag vaknade fanns den kvar. Den var det enda jag kände i magen.

Oron ökade under tiden jag körde till mödrarådgivningen. Dels var det skönt att jag redan hade det mötet inbokat, men på väg dit spelade jag upp skräckscenariot. Att inget hjärtljud skulle hittas, att jag senare skulle höra orden ”Tyvärr verkar det som att fostret dog under natten” — och att jag skulle, för evigt, sitta fast med mitt fruktansvärda misstag. Att jag borde ha agerat snabbare. Inte väntat på mitt inplanerade möte med vårdpersonal nio timmar efter att jag på kvällen börjat oroa mig. Och hade jag inte tänkt på det tidigare under dagen också? Att det kanske varit litet stilla i magen? Och vad är det där, precis nu, är det sammandragningar? Ja, de fortsätter. Men vad nu, har jag ont i korsryggen också? Så var det ju sist jag fick värkar.

Hur ska jag stå ut med det, undrade jag. För sådant kan hända även mig, försökte jag tvinga mig själv att inse i ett besynnerligt sätt att skydda mig själv i det långa loppet. Jag måste förbereda mig på att det blir så, tänkte jag. Det kan man aldrig, förstod jag ändå. Jag tänkte på de i bekantskapskretsen som gått igenom det. Kände mig så väldigt ledsen för deras skull.

Men när jag satt där och pratade med barnmorskan, som inte verkade särskilt orolig, kände jag äntligen en spark igen. Jag andades ut lite bakom mitt ansiktsskydd. Det var inte kört. Och en stund senare lyssnade vi på hjärtljudet som denna gång hördes alldeles tydligt, ett dunk-dunk-dunk och inte ett woosh-woosh-woosh. Jag spelade in det och spelade upp det åt Alfred och Blenda när jag kom hem.

Blenda, som innan jag åkte, frågade om jag tror att babyn kommer sakna henne och pappa under tiden vi var borta. Fy fan vad det kändes bitterljuvt då, att svara ”Det tror jag säkert” utan att känna sig 100 % säker på att det fanns något där som kunde sakna. Jag tänkte på henne i bilen till mödrarådgivningen. Besvikelsen. Sorgen. Huu.

När jag var gravid med Blenda hade jag mycket ångest. När jag säger det tar alla alltid för givet att den härstammade i den rädslan som jag kände i dag — att något skulle gå fel. Det stör mig nu, det knäckte mig då. Det var aldrig det som var roten till min ångest, och det gav mig bara mer ångest att jag dessutom hade ångest över fel sak. Det fanns så få att relatera till. Andras ångest var osjälvisk och ärofull. Jag kunde känna att jag placerades i ett fack. En dålig blivande mamma. Ett monster. En bra blivande mamma oroar sig enbart över sitt fosters liv. Inte sitt eget.

Jag tycker förstås inte att det egentligen är så, och jag gjorde inte det då heller, men jag känner det fortfarande ibland och jag kunde känna det då. Och jag förstår att vad jag upplevde i dag var en bråkdel av det andra gjort och jag menar inte att att jämställa. Hoppas jag inte är okänslig. Min oro, sorg, ånger och skuld var långt ifrån vad de hade kunnat bli, men fanns där. Jag vill inte igen gå igenom de tankar och känslor som jag gjorde i dag — men på nåt plan var det en lättnad att äntligen må dåligt rätt.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann, nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s