Spräcka bubblor eller inte

Angående vansinnet i Kapitolium så märks det så bra vilken some-bubbla man lever i när sånt händer. Eller i alla fall jag gör det. För ALLT jag sett delas på insta om den händelsen den kvällen har jag hållit med om. Varje iakttagelse, varje åsikt, varje analys! INGET har jag tyckt annorlunda om. Är knappast ensam om det. Man dras ju till vettiga människor. :))) (Är väldigt glad för det.)

Men så finns det en facebookgrupp. Den är lokalt förankrad och det är alltså inte värderingar som för oss samman, om vi säger så. Trots att gruppen matar mig med frustration, sekundärskam eller i bästa fall många frågetecken cirka varannan gång jag får syn på nåt i den så hänger jag kvar. Och inte vet jag om det gör någon egentlig skillnad, de få saker jag ifrågasatte, motargumenterade eller *faktakollade* den kvällen (det var nog inte Antifa hörni), men det känns ändå bra att ha gått ett litet steg utanför sin egen bubbla istället för att bara dela grejer i instastories. SÅ MEDALJ ÅT MIG TACK.

Nä men jag känner mig nöjd med det, ända tills jag tänker på att det säkert finns folk som tycker att jag är jObBiG som säger emot i gruppen. Och så känns det pinsamt. Ingen vill väl bli sammankopplad med dålig stämning. Nej urk. Men då aktiveras istället nån försvarsmekanism! Och jag blir riktigt irriterad på dessa påhittade personer. Hallå era jävla mesar, vad är det som är så sabla farligt med det då??

Förut sades det att man skulle ”ta debatten”, sedan ”don’t feed the trolls”. Ibland om vartannat. Ibland vet jag själv också att jag är jobbig. Orka hålla på, idas käbbla, vad tjänar det till, och så vidare. Jag fattar. Men jag säger ibland något ändå. Ibland tänker jag skuldmedvetet att jag likväl borde vara betydligt jobbigare. Att det är min skyldighet som människa. Men jag blir feg, känner mig för dum och obildad, för osjälvsäker. Säker på sak, på det moraliska, men osäker på att kunna förvara det, formulera det rätt. Så jag säger ibland ingenting.

Ofta känner jag att diskussionerna ligger långt under min, andras, någons värdighet — men jag vill inte heller låta min feghet bestämma vad jag vågar stå för så ofta som den gör. Man vill ju bara behålla lite jäkla stolthet. Vet ni?

Vi avslutar med en sjuk grej:

Aldrig har jag blivit mer simultant inspirerad och provocerad av något någon sagt.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann. Nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s