Vet ni jag fortsatte ÀndÄ obsessa över magen efter mitt senaste inlÀgg. För jag Ät en stor lunch, och efter det kÀnde jag mig som en obscen badboll. Samma sak följande dag. (Jag Àr alltid sÄ jÀkla hungrig! Förhastar mig.)
Men i förmiddags vaknade jag, tittade i spegeln pĂ„ den dĂ€r otympliga utbuktningen mitt pĂ„ magen medan jag klĂ€dde pĂ„ mig, och tyckte att det inte var sĂ„ himla illa Ă€ndĂ„. ĂndĂ„ kĂ€ndes det pĂ„ nĂ„got vis pinsamt? Jag vet inte riktigt varför. Lite som att det gör mig obekvĂ€m att andra ocksĂ„ ser den. Som att det pĂ„ nĂ„got vis Ă€r förödmjukande? Men jag kan ju inte styra över folks blickar, herregud. KĂ€nslan beror kanske pĂ„ nĂ„n slags splittring mellan att vilja bĂ€ra magen med stolthet och samtidigt inte vilja bli sedd. SvĂ„rt att förklara. Eller förstĂ„.
InsÄg att det enda som kunde rÄda bot pÄ detta var att ta en bild och posta den pÄ insta. Det kÀndes genast bÀttre.
