Den första snön, 1962

Vi gick ut och lekte i snön som fallit under natten. Snön knarrade under fötterna. Blenda följde mina fotspår. Ett gäng med äldre pojkar kom till pulkbacken och lekte, åkte och kastade snöbollar på varandra. Det påminde mig om den bok som jag nyligen såg högst upp på en lista över de mest utlånade böckerna från New York Public Library samt hemma i bokhyllan, nämligen Ezra Jack Keats Den första snön.

Jag hittade den på loppis i våras/somras och visst har vi läst den innan, men nu är ju äntligen årstiden rätt. Den utkom år 1962 i originalspråk (The Snowy Day) och är vid det här laget en riktig bilderboksklassiker. Detta visste jag dock inte förrän jag kom hem med den, då tyckte jag inte att jag någonsin råkat på den förut. Nu är den en sådan som jag ser typ överallt.

Den handlar om Peter som vaknar en vintermorgon och ser att världen är täckt av snö. Minns ni hur magiskt det brukade kännas? Det är den känslan berättelsen tar vara på och vi får följa med Peter under hans snöiga dag, med bland annat snövallar längs gatorna och snöänglar i drivorna, tills nästa morgon.

Ibland kan jag fortfarande få en vibb av samma förtrollning. Det är något speciellt att vakna till årets första snö, särskilt om det kommit mycket på en gång. Ljuden är mjukare, ljuset är starkare men på nåt vis mjukare det med. Det finns ett slags lugn i det, som följer med automatiskt.

Ezra Jack Keats var en amerikansk illustratör som länge väntade på ett uppdrag att teckna en liten pojke som Peter, inspirerad av en serie fotografier på en liten pojke som han sett i Life Magazine och som hängde på väggen i hans ateljé i många år. Inget sådant uppdrag kom, och då beslöt han att skriva berättelsen själv.

Som en vit judisk man som växte upp i multikulturella Brooklyn, gjorde han ingen grej av att den lilla pojken var svart. Andra har dock granskat det, viss kritik har förts fram, men man verkar huvudsakligen ha landat på att representationen är gynnsam. Innan Den första snön var svarta karaktärer i böcker, även barnböcker, oftast baserade på rasistiska stereotyper. Detta undantag kom ut mitt under medborgarrättsrörelsen, och även om Keats inte avsett den som en slags aktivism — lille Peter existerar inte för att (mot)bevisa något, han bara existerar — så bidrog den till förändringar, inte bara i barnbokslitteraturen. Enligt Wikipedia berättade en lärare för Keats att efter att den kommit ut hade hon för första gången sett elever välja bruna kritor för sina självporträtt.

Jag bad Blenda, 3 år, berätta vad hon tycker om boken. Så här sa hon:

Bra!

Ja, varför komplicera till det.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s