Femtonde juli, tjugohundratjugo

Kära dagbok, i dag är det den 15:e december. Men för fem månader sedan? Ja, då var det den 15:e juli! Vi tar oss en tillbakatitt på den dagen.

Vi åkte då till Lovisa och hängde där ett par dagar. Jag skrev nog aldrig om det i somras. (Skrev nog aldrig om en massa — blev bara ett inlägg i juli och ett i augusti.) Hutlöst, eftersom det var en så himla fin resa. Jag, Alfred och Blenda åkte dit för att hälsa på Elsa, Jonas och Signe (också känd som Blendas ”bästa sötis”) som semestrade där. Så vi startade dagen med tidig väckning för att ta morgontåget till Helsingfors, sedan bussen till Lovisa där Jonas tog emot oss och ledde oss till Elsas familjs hus där Blenda och Signe efter en stunds återbekantade sprang iväg för att plocka röda vinbär som precis börjat mogna i buskarna.

Det var ju lite annorlunda med resor i somras (om nån läser detta om sjuttio år och har glömt det så var det the year of corona) och en tid trodde jag att vi faktiskt skulle kunna komma iväg oss på en kort resa utanför landet. Det började sedan kännas allt mer oansvarigt och som en dålig idé — och tur var väl det! För den här idén var ju faktiskt mycket bättre. Har alltid varit dålig på att åka och hälsa på folk och nu kändes det verkligen som ett tillfälle att ta vara på, särskilt när vårt sällskap nyligen hade flyttat från Vasa. (Buhu!) Hade heller aldrig varit i Lovisa förr och visste egentligen inget om staden förutom att det fanns. Vi tog en promenad och såg oss omkring. Trevlig var den! Fast mest höll vi till där hemma.

Det var så fint, bra och skönt där. Stängd grind ut till extremt lågtrafikerad gata (otrolig lyx med två toddlare som yrde omkring), gräsmatta och bärbuskar och liten grusväg att sparka fotboll på. Och äppelträd, som ni ser!

Elsa förberedde maten. Älskar denna kvinna (inte bara för att hon matar mig) utav hela mitt hjärta (men också mage).

Minstingarna busade i sängen. (Räknar inte egentligen Alfred till en av dem, men…)

Grillen gjorde sitt. Jonas hade en massa roliga grillidéer som han plockat på sig under sin tid på Strömsö, t.ex. kinakål! Var det kanske gurka också? Sedan åt vi ute i trädgården och allt var gott och mysigt. Satt ute och pratade, längre än jag den morgonen och förmiddagen hade trott att jag skulle orka vara vaken.

Skymningen gjorde till slut försiktiga närmanden. Jag var glad, trött, mätt, tacksam och antagligen en aning lullig. Lycklig. Och lite kär i den där genomtjusiga gården, svårt att stå emot.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann. Nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s