Axelkatt, vaccinationsspatt, tidsuppfattningstafatt

Selma hängde på min axel som hon gjorde förr när hon var ungkatt, och då fanns det förstås inget annat val än att starta den urusla webbkameran för att föreviga ögonblicket i en suddig bild. Tadaa! Hon har varit mer sällskaplig än vanligt på sistone. Båda katterna verkar vilja hålla sig i närheten av mig. Det är trevligt, men i dag när jag utkämpade en evighetslång strid med tvättmaskinens skruvfötter blev det just aningen irriterande att de skulle gå där och svansa precis i vägen hela tiden.

Jag mötte en ytlig bekant på dagisgården tidigare i veckan och vi stannade och pratade litegrann. (Alltså personen i sig är inte ytlig utan det är min bekantskap med hen som är det, lol.) Och vi kom in på coronarelaterat prat, som man gör I DESSA TIDER. Jag skulle säga att vi får nu bara hoppas att vaccinationerna kommer snabbt igång och att allt löper smidigt där så att vi får börja återgå till vårt gamla normala — eller jag sa detta också men jag märkte när jag började säga det att jag tvekade och liksom uttryckte det trevande och som att jag ville dubbelkolla reaktionen innan jag sa för mycket. Typ: Kan man säga så här? Är det hemskt tabu att prata vaccination i småprat med någon man inte känner så bra? Det var ju inte det att jag ens för en bråkdels sekund oroade mig för att min bekanta skulle vara en antivaxxare eller så, utan mer bara att det är så LADDAT att prata om att man inte vet hur det tas emot. Som att man försöker provocera eller nåt? Genom att tala om något betryggande och hoppfullt! Så knäppt att det känns så! Det tycks vara extra förekommande att folk är skeptiska/ängsliga för just detta vaccin, är det inte det? Jag kan absolut förstå att man är det. (Men inte att man inte förstår att man förstår mindre än forskarna som tagit fram vaccinen.)

Och nu är det lördagskväll i vecka 50! Dryga två och en halv veckor kvar av år 2020. Otroligt att ett år kan vara niohundrafemtioelva dagar och i alla fall mot slutspurten av det få en att undra vart tiden riktigt har farit.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann. Nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej hej!

2 reaktioner till “Axelkatt, vaccinationsspatt, tidsuppfattningstafatt”

  1. Min taktik är att prata om vaccinet i positiva ordalag alltid när det passar in – liksom för att skapa en känsla för att det är säkert och smart. VILKET DET ÄR. Är mycket taggad på att det kommer igång snart och grät nästan lite av lycka när en expert sa i en HS-artikel att fram till sommaren borde allt bli mer eller mindre som vanligt. DET ÄR JU SNAAAAART.

    1. Bra tänkt! Kanske jag också borde köra på den linjen, eller alltså mer medvetet. Det är ganska knäppt att det nu nästan gått ett år (eller, nåja, kanske typ nio månader?) sedan det började snackas om vaccin och att det säkert dröjer ett år innan vi har ett. Ett litet swoosh till så är vi där!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s