Kom, vi leker parfymeri

En del är ju parfymnördar och -experter och därför vill jag inleda med att säga: inte jag! Men jag har äntligen lärt känna min näsa som ändrat uppfattning om många dofter under årens gång. Den första *riktiga* parfymen jag valde själv var CK One, förstås från Calvin Klein, då jag gick i högstadiet. Den var the it-perfume en period på 90-talet, den första riktigt stora unisexparfymen. Älskade den, men helt ärligt vet jag inte om jag gillade den så värst mycket. Gillade kanske mest idén.

Den som jag lätt fått mest uppmärksamhet för var en vaniljdoft (Vanille Bourbon) från Yves Rocher. Folk brukade ivrigt sniffa i luften och fråga ”Vad är det som doftar?!” när jag träffade dem. Nu tycker jag att den är alldeles vansinnigt för söt, pinsamt söt, men i sena tonåren älskade jag den och ville göra den till min signaturdoft. Använde den i flera år, tror en bit in på 20-åren också fast det känns ofattbart nu, tills jag äntligen tappade intresset för att lukta som ett sockersliskigt wienerbröd (även om jag fortfarande gärna äter dem), men jag hade så mörk stil då det begav sig att kontrasten länge kändes balanserad. (Tveksam att jag skulle tycka likadant i dag, dock.)

Skulle antagligen tycka mer om CK One i dag för nu ligger nog min smak närmare den än Vanille Bourbon. De två dofter jag numera använder är faktiskt också unisexparfymer:

Nagaranga & Santal Citronné från franska 100 Bon är vardagsparfymen, fast jag använder inte parfym varje dag. Den är en citrusig, träig och kryddig doft med noterna apelsin, grapefrukt, rosépeppar, cedertä, patschuli och ”amber”, vet inte om det i detta fall betyder ambra eller det som den alldeles självklart doftar för mig: kåda. Sådan barrträdskåda som vi försökte samla upp och tugga tuggummi på, då vi hört att så gjorde folk förr i tiden. Tydligt unisex. Stingig, jordig. Lite frän och sträv.

Memoire d’une Odeur från Gucci väntar jag med tills lite festligare tillfällen. Den är mjukare, örtigare, blommigare och pudrigare men även den ganska träig. Toppnoter är kamomill och bittermandel, något som verkligen förvånade mig att jag gillade, för skilt för sig tål jag dem knappt. Kamomillte och bittermandelarom — URK. Men så här så! Hjärtnoter är mysk och två sorter jasmin (?), medan basnoterna är sandelträ, cederträ och vanilj. För mig doftar den en aning oljig, balsamig och mild. Det är något med den som påminner mig om gräs, kanske timotej eller dylikt, eller egentligen kanske stjälkarna på den bukett vildblomster man nyss plockat från dikesrenar och ängar. Känns i det stora hela ganska sjuttiotalig. Low-key hippie.

Noterar att jag dras till naturorienterade dofter (på det viset inte ändå heller långt bor från vaniljparfymen), gärna sådana som påminner mig om barndomen. Men då inte tårtkalasen eller doftsuddssamlingarna eller Date-parfymerna på PaRtYt, utan mer något.. nej jag vet inte. Dunklare? Vardagligare? Något närmare jorden.

Men angående signaturdoft. Jag är fortfarande på jakt efter min perfekta. Skulle jag själv få blanda ihop en i dag skulle jag välja noter som svartvinbärsblad, cederträ, bergamot, lavendel eller patschuli, kanske båda, gärna ett piggt sprätt av salvia eller basilika, ett diskret spår av något klassiskt blommigt som viol eller ros, en skvätt mysk eller läder för att ta ner det hela på däggdjursnivå, och baserat på min besatthet vid Urtekrams Green Matcha-serie så definitivt också matchaté.

Totaldille. Den här doften känns SÅ RÄTT. Älskar alla dimensioner i den. (Och jag vill aldrig köpa en annan deodorant i hela mitt liv.)

Och *din* aromatiska signaturmelodi då? Hur doftar den? Ge mig noterna!

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann, nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej!

10 reaktioner till “Kom, vi leker parfymeri”

  1. För en som i stort sätt rört sig med betyg som ”gott” alternativt ”int na vidare”
    känns det här onekligen som ganska avancerat!

  2. jag har två parfymer, en från Memo Paris som heter Italian Leather. Den luktar först grön tomatplanta och sedan vanilj. fast liksom inte söt vanilj, mer träigt.

    Sen har jag en från Tom Ford som heter Solei Neige. Den luktar liksom klassiskt gott kvinna. På ett sätt jag letat efter i flera år.

    1. Grön tomatplanta!! Underbart. Älskar den doften. Slog upp parfymen på Fragrantica och den verkar vara precis en sådan jag gillar, måste hålla utkik efter den.

      Klassiskt gott kvinna är aldrig fel. Skulle vara ett bra parfymnamn, också.

  3. Åh, jag älskar doft! Tyvärr använder jag betydligt mindre parfym sedan jag fick barn, men jag tänker att jag ska hitta tillbaka till det snart. Har använt ”Flowerbomb” i väldigt många år nu, den har en, för mig, perfekt mix av dov blommighet (främst orkidé och jasmin) och bergamott på en botten av patchuli och musk. Har också en ny kärlek i Tom Ford ”Black Orchid” som har lite samma kvaliteter men är mer kryddig och jordig på något sätt. Så jag har definitivt hittat min typ av doft, även om jag nog inte skulle säga att jag har hittat en signatur som jag totalt identifierar som ”min”.

    Den där vaniljdoften är verkligen den doft jag förknippar med dig under tonåren. Kan framkalla det ur minnet väldigt tydligt, exakt hur den doftar på dig. Har flertalet gånger sniffat på Tom Fords ”Tobacco Vanille” som är en underbar vuxenversion av vaniljdoft. Testa den någon gång när du har möjlighet!

    1. Vet du jag snubblade över just Black Orchid i går, alltså på nätet, och tyckte den lät spännande och kollade faktiskt om den skulle finnas i nån av parfymbutikerna här i stan. Men icke, utbudet är ganska skralt. Tror vi har ganska liknande smak! Och tror Flowerbomb även är (eller har varit) vår vän Kakas mångåriga parhäst.

      Känner igen det där med parfym mer sällan sen barn klev in i bilden. Nu känns det ofta lite UPPSTÄDAT att spreja en skvätt på sig innan man far hemifrån. Det har också gjort att min smak förändrats mycket (kanske hormonellt?) men också att jag blivit mer kräsen. Känner mig beredd att satsa mer, både pengar och tid i jakt på Den Rätta.

  4. Linnea, det är så mysigt och gör mig glad att du bloggar varje dag! Vill inte skriva att du måste eller borde fortsätta sen, du skriver förstås precis när du orkar, hinner, vill. Men när du skriver är vi nog många som är glada.

    Jag älskar Byredos Gypsy Water, och tänker att den är ”min” parfym. Kanske klyschigt, men så är det. Vet inget om parfymer men googlar: pine needle, sandalwood, amber, citrus. Gillar också bl.a. Mojave Ghost (ambrette, Jamaican nesberry, powdery violet, sandalwood, chantilly musk, amber, cedar wood), men den har jag bara doftat på i butik. Och på jobbet använder jag ingen parfym alls.

    Kram!

    1. Tack Monica! ♥ ♥ Uppskattar det som fasen. Har tyvärr aldrig testat/sniffat på andra Byredo än 1996 Inez & Vinoodh men gissar att de håller samma mått och är underbara de med! Förstår helt och ser inget klyschigt i att du tycker att den är din. Tycker det är fint!

  5. Jag är svag för blommiga dofter som t.ex. plumeria och jasmin 😍 Med lite fruktiga inslag och en gnutta mysk.

    1. Fick googla plumeria, hehe. Och då stötte jag på benämningen ”frangipani” och den har jag nog snubblat över förut men aldrig riktigt fattat vad det var. Lärde mig något nytt här! 🙂 Nu ska jag hålla utkik efter det och se till att sniffa ordentligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s