Hipp hipp hurra för vårt land i dag

Ibland känns det verkligen helknäppt att jag bor i Finland, och ändå har jag bott här hela mitt liv. Men uppväxten var som en egen liten ö — faktiskt var det ju en egen ö, för några hundra år sedan, innan landhöjningen gjorde sitt — med populärkulturen från Sveriges tv-kanaler, språket ett eget som varken lät som Sverigesvenska eller som det andra officiella språket i landet, och sen det då, det finska Finland som något främmande. Det okända bortom en osynlig gräns. Inte direkt avlägsen, men dunkel. Fortfarande en annan kultur jag i själva verket vet väldigt litet om.

Jag är ju inte finsk. Jag är förstås finländare, men jag tvekar när jag funderar om jag också känner mig finländsk. Jo, kanske i det allmänna halvt folkskygga undandragandet, att småpratet inte alltid löper lika naturligt och självklart som för personer från andra nationer, i närheten till det mörka, ömsom karga och ömsom rika vemodet. Förstås också i mitt språk, min finlandssvenska dialekt. Men det är ett mellanting, för mig, att vara finlandssvensk. Kanske särskilt för att jag även är österbottning. (Och fortfarande väldigt dålig på finska.) Vann hör ja heim?

Det tänkte jag på i dag, och började sedan känna mig som en sådan party pooper som på Finlands självständighetsdag väljer att fästa uppmärksamhet vid hur jag inte känner en hundraprocentig samhörighet med nationen. Det bär en vibb av eau de svår tvär förutsägbart rebellisk tonåring, eller hur?

Kanske är det typiskt min generation att betrakta det här med nationalitet ur ett så individualistiskt och känslomässigt perspektiv. Att det kretsar kring att *jag* *känner* mig si och så. I morse läste jag ett par fina artiklar på Svenska Yle om personer som erfarit det krigstida Finland (Kvinnor för Finland — det här är Lotta Svärd, Veteranen och Änkorna, ser nu också att det dykt upp mer innehåll på samma tema), och det jag flera timmar senare tänker på att det skildrar en stark kontrast mellan människan då och människan nu. Texterna och minnena tycks inte enbart blicka tillbaka på en tid av krig, utan en tid av samhörighet och gemenskap.

Men, jag vet inte, kanske jag bara romantiserar kring krig nu. Också det typiskt någon i min generation som haft förmånen att sakna personlig erfarenhet av det. (Fast de flesta av oss visade ju sig vara helt okej på kollektivism i alla fall, i dessa covidriga tider.)

Hur som helst. Hipp hipp hurra för Finland 103 år i dag. Kanske man inte behöver säga mer? För att uttrycka det med finländsk (?) positivitet: Vi kunde ha det värre ställt.

Bonuskonst:

Blenda, mixed media, 2020.

Blenda gjorde denna ståtliga Finlands flagga på dagis. (Inget kors! Vet hon att vi är hedningar?) För evigt impad av allt fint pyssel de hittar på.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Stökig, noggrann. Nostalgisk, förnyelsefrälst. Hej hej!

2 reaktioner till “Hipp hipp hurra för vårt land i dag”

  1. Du beskriver en identitet som är ganska lik min egen. Finländare ja, men inte finsk, något jag förknippar med språket. Har man finska som modersmål är man finne, har man svenska som modersmål i Finland är man finlandssvensk. Ibland ser och hör jag folk som uppenbart är finlandssvenskar men ändå i vissa situationer kallar sig finnar, något jag tycker är uppenbart fel.

    I grund och botten är jag bybo och dialekten är mitt modersmål, det är min innersta kärna. Nästa skal i löken är svenskösterbottning och sedan något jag kallar nordisk medborgare. Jag tycker mig ha minst lika stor samhörighet med övriga Norden som med Finland. Kanske beroende på att jag bott många år i Skåne och där också fick viss kontakt med danskan och Danmark. Tillgång till media från Sverige spelar naturligtvis också en stor roll.

    Detta hindrar naturligtvis inte att jag uppskattar Finland och den självständighet som vi firade igår. Även min far var med och kämpade för vår frihet i senaste kriget något jag inte nog kan vara tacksam för!

    Gilla

    1. Reagerar på samma sak! Även när folk talar om ”finska” saker som egentligen är finländska. Finska universitet är inte samma sak som finländska dito, som exempel.

      Gillar ditt lökupplägg! Tydligt sätt att beskriva det. Och det är precis som du säger, man kan ju ha flera tankar/känslor i sig samtidigt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s