Julhälsningar från grinchen

‘Tis the season to loppa julpynt och andra små mysiga saker. Rotar till exempel alltid ett extra varv genom samlingar med kakformer i jakt på en speciell en, tycker de är så fina. Gamla, små julgransdekorationer i glas tackar jag inte heller nej till, och den hjulande snögubben påminde mig alldeles för mycket om nån av de dansande snögubbarna på tomtens fest i The Snowman för att jag skulle kunna lämna den. I år köpte jag en liten plastgran eftersom bekvämlighet is next to godliness. Blenda har i flera dagar roat sig med att pynta om den.

I många år var jag en grinch. Blev bara, kanske i tonåren, så trött på julen. Tröttheten växte till ett avog till ett obehag till ångest och stress och ibland närmast ett hat. Nåt år har jag skippat julen helt. I många år nu har jag tackat nej till julklappar och inte gett egna heller (förutom åt barn i närheten). Sen jag själv fick barn har julen återfått en del av sin charm och nu tycker jag det är ganska roligt att plocka fram pynten och sånt. Brukar dock låtsas att det är vintersolståndet alla peppar inför. Är fortsättningsvis inte så mycket för själva julaftonsfirandet (visst är det lite irrationellt att så mycket på nåt vis hänger på en enda kväll), utan det är mest det där myspysiga pyntandet runtomkring som jag uppskattar (*ytlig*) — men eftersom Blenda förstås är ett sånt stort fan av julafton så är det svårt att inte själv också smittas lite av det. Julen är till för de små.

Men också för de gamla och alla som vill ha den. Det är därför jag blir så väldigt besviken och frustrerad när jag ser folk bete sig oaktsamt just nu, när vi har sån kort bit kvar att gå. Jag baxnar liksom. Varför beger man sig in i trängsel, varför skippar man ansiktsskydden när man ska vistas bland folk, varför väljer man att riskera — och just nu? Det är helt ärligt mest den osansade tajmingen jag hakar upp mig på. Jag förstår att man är trött på den här skiten och inte riktigt vill orka. Men tidpunkten! Hur kan den inte väga mer? Julen är så oerhört viktig för så många — särskilt efter ett sånt här år (!!) — och det drabbar så många om incidenstalet skulle börja stiga så här års, med en knapp månad kvar tills julafton. En kompis inom äldreomsorgen säger att hon tänker på sina gamlingar. Ska inte de få träffa de sina, för att vi andra inte kunde sköta oss ens några veckor till? Ledsamt.

Det är kanske dumt att måla fan på väggen men det är också dumt att inte ta sitt ansvar. Och det gör man som bekant genom att använda ansiktsskydd, hålla avstånd, undvika täta folkmassor, tvätta händerna noggrannt och ofta, men allt det här vet ni såklart. Sluta inte med det nu. Jag, grinchen, ber er rädda julen.

Tack för mig, nu klättrar jag ner från min höga halmbock. 😌

I övrigt märks det förresten att det var en tid sen man (jag) upprätthöll nån slags social kontakt med folk när man väl råkar på någon bekant ute på stan. Som i dag, han sa ”Länge sen vi setts”. Jag svarade ”Ja, länge sen vi sett dig med ☺”. Liksom??? Detsamma?? Är det verkligen så man svarar på det? ÄR DET?

Alright, måste tassa vidare. Ska gå till butiken och köpa yoghurtrussin, chokladmandlar och annat smått och gott som lillajulstomten ska lämna åt Blenda imorgon. Redan en tradition. You’ve come a long way, grinchy.

P.S. Visst blev det förresten uppenbart att jag behöver recept på andra kakor utöver pepparkakor som fungerar ypperligt att stansa ut med såna där kakformer? Tar tacksamt emot! Gillar allt som är gott.

Publicerat av

Linnea P.

Munter dysterkvist. Finlandssvensk åttiotalist. Hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s