Vanessor

Tycke & tanke

Tidigare i höstas hörslade jag My Dark Vanessa av Kate Elizabeth Russell. Det är en berättelse som inte är lätt att skaka av sig. Huvudkaraktären Vanessa är en 15-årig tjej som anser sig samtyckligt inleda en romans med sin 42-åriga lärare Jacob Strane. Som läsare inser man att läraren steg för steg manipulerar sin elev, men för tonåriga, rätt ensamma Vanessa är uppmärksamheten den bekräftelse som många i hennes livsfas längtar efter. Att hon är speciell. Hon känner en attraktion till honom, som utvecklas till en förälskelse.

Genom boken dras det paralleller till Vladmir Nabokovs Lolita, och Vanessa läser den boken och sin egen upplevelse som en romantisk kärleksberättelse. Enligt henne är det frågan om passionerad, djup kärlek som omvärlden missförstår och vill förvränga till något fult. Åren går och sen inträffar #MeToo. Tänk om Lolita aldrig var någon Lolita utan faktiskt bara Dolores Haze?

Förra veckan hörslade jag Samtycket, en annan bok med liknande tema, även den en som biter sig fast i en, och även den med paralleller till Lolita — men som skildrar författarens egna erfarenhet när hon, som 14-åring, inleds i en romans med en etablerad fransk kulturman. Den är alltså självbiografisk och författaren heter Vanessa Springora.

Denna Vanessa beskriver en liknande händelse som hände Russells Vanessa: En äldre man ägnar henne uppmärksamhet och hon suger i sig bekräftelsen, den smickrar henne. (Det låter banalt då jag summerar det, men verkligen inte när Springora skildrar det.) Tonårshormonerna gör även sitt och hon känner åtrå för den 50-årige författaren GM (Gabriel Matzneff). Han är noggrann med att se till att hon ger honom sitt samtycke för det som sedan ska följa. Han är, nämligen, rutinerad. Och det är alldeles välkänt i Frankrikes kulturvärld. Han skryter om sina sexuella äventyr (övergrepp) i sina böcker.

De här är två intressanta och obehagliga böcker som av en händelse råkar passa tillsammans som två bitar från samma patriarkala, daddy-issues-populäriserade, flickor-hypersexualiserade samhällspussel vi tyvärr kallar verkligheten. Att de båda huvudkaraktärena heter Vanessa gör inte, som man kanske kunde tänka sig, att jag föreställer mig dem som samma person. Istället får det effekten att de tillsammans började att symbolisera varje ung flicka. Alla flickor är Vanessor. Och inga flickor är Lolitor.


Detta har inte med nåt att göra, men jag blev så förvånad när jag kollade Russells författarbiografi på Goodreads och kände igen hennes bild. Hade ingen aning om att jag visste vem hon var men jodå, vi var nämligen i samma online-community för typ tio år sen! Vi lärde aldrig känna varandra men jag kände definitivt till henne. Alla visste redan då att hon var smart, begåvad och att hon var en författare som skulle slå igenom. Hon jobbade på My Dark Vanessa redan då, i intervjuer har hon sagt att hon gjort det sedan tonåren. (Verket drar förresten stor nytta av detta, att Russell redan som tonåring skrivit karaktären Vanessa som tonåring.) Tycker det är OTROLIGT häftigt att hon haft berättelsen med sig och aktivt arbetat på den så länge. Tycker OCKSÅ att det är ganska jäkla otroligt häftigt att när hon väl sedan debuterade med samma berättelse så skrev hon ett sjusiffrigt kontrakt med sitt förlag. Det är liksom BÅDE absolut lyxdrömmigt och känns samtidigt helt välförtjänt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s