Dan före dan

Ditt & datt

Den här dagen för tre år sen var jag verkligen höggravid. Jag skulle egentligen ha farit på igångsättning den morgonen men väl där så kändes det bara så fel. Jag hade bara sovit tre-fyra timmar den natten. Kan vi inte skjuta på det tills imorgon istället? Så jag säkert orkar för jag känner mig så trött och svag? Jovisst, sa de. Följande kväll kom Blenda. Det var en hinnsvepning från helvetet som krävdes för att sätta igång förlösandet, och jag behövde aldrig välja mellan ballong eller piller. (Den natten hade jag istället sovit en timme. En enda. Spöktimmen. Det gick ändå.)

Snubblade nyligen över ett inlägg om förlossningsrädsla i en Facebookgrupp. Hur förbereder man sig bäst för sin första förlossning, undrade en som skjutit ifrån sig att tänka på det. Jag var likadan. Vänner och bekanta tipsade om profylaxkurser, YouTubevideor med diverse avslappningsövningar, informationsstinna böcker som hjälpt dem mycket. Jag tackade och tog emot, uppskattade gesten och omtanken, men hade egentligen inget intresse av att ta del av dem. Tänkte att det kanske kunde bli sen — det blev det aldrig. Jag var verkligen inte förberedd, och det var jag okej med. Jag beslöt att bara go with the flow och lita på att barnmorskorna kunde lotsa mig rätt.

Det är säkert jättebra att tvärtemot från mig insupa mängder med information och verkligen sätta sig in i olika tekniker, förlossningsställningar, smärtlindringsalternativ och vilka andra möjligheter det nu än finns att påverka förloppet. Men lyckligtvis måste det inte innebära katastrof att inte göra det heller. Att inte ha en uttänkt drömförlossning eller ett endaste antecknat stödord i ett förlossningsbrev betyder inte att det blir en total mardröm. (Jag blir fortfarande helt matt av att föreställa mig att ha det. Är kanske bara inte min grej.)

Jag visste knappt ett skvatt när jag kom in till förlossningen, förutom att jag inte var en som tackar nej till smärtlindring, och det gick bra ändå.

(Ska jag ändå dela med mig av ett tips så är det ändå att titta på Margaux Dietz förlossningsvideo. Den var just ungefär det enda som fick det att inte kännas omöjligt!)

Sitter nu i köket och känner mig en aning sentimental. Blenda fyller alltså tre år i morgon och jag har nyss bakat en liten tårtbotten i sista stund. Present köpte jag för flera veckor sedan och skönt är det för de senaste dagarna har jag bara ugglat här hemma i väntan på testresultatet, fast med färre åstadkommanden än en riktig uggla. Känner att jag tappat bollen vad det gäller det mesta, t.ex. födelsedagsplaneringen. Hade tänkt fixa en festlig glassportion i morgon och spara tårteriet tills senare, men så önskade hon sig tårta när vi åt kvällsmat. En sån med ljus i, sa hon. Och sent i kväll började det bara kännas så ledsamt att hon inte skulle få en tårta imorgon då. Jag vet, jag vet, men hon har liksom så få önskemål. Jag vill uppfylla dem.

Så nu har jag bakat en platt sockerkaka som jag tänkte splitta upp, sätta sylt i, låta stå tills imorgon och då hiva över ett lass glass på och sticka ner tre ljus i. Måste väl ändå klassas som tårta, eller? Vi hade ingen grädde hemma så man får kompromissa. Och vem vet om det ens kommer något kalastillfälle för tårta i helgen. Förutsatt att mitt coronatest är negativt så blir det väl ett litet firande, men inget kan man visst vara hundra på att håller så som det ser ut nu. Ja, det är ju inte min halvslappa planering som det hänger på, men det behöver man väl inte förtydliga i detta smittoriskens år 2020. Och mitt i smittohärdens Vasa.

Ja ja. Tillbaka till baket!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s