50 nyanser av beiget

Stil & syssla

20200905_003

Plötsligt gillar jag den färg som länge var den tråkigaste, ointressantaste och absolut onödigaste jag visste. Det hördes ju till och med på namnet hur bedrövlig den var. Beeeeiiige. Det är förstås inte bara jag som tycker så — slår man upp den föreslås bl.a. synonymerna ”färglös, töntig, konturlös, tam”. Nej, den är fortfarande inte jättespännande, inte för mig heller, men det stör mig inte. Den har andra kvaliteter som tilltalar mig. (Ser dock inte KLOKT UT när folk har beigea leggings. Eller, nåjo, det är väl en åsiktsfråga, men jag tror alltid att de är underkroppsnakna.)

Häromveckan mötte jag två äldre personer, gissningsvis 80-plussare, och de var båda två iklädda beiget från topp till tå. Eller i alla fall byxor, osäker på skor om jag ska vara ärlig. Beige trench. Ena hade t.o.m. en beige basker. Stiligt och mysigt. Väldigt klassisk pensionärsstil, eller hur? Jag kände mig med ens som att jag eventuellt kommit på mig själv med något. För nu undrar jag förstås om min egna relativt nya svaghet för denna färg beror på att även jag börjar komma till åren. Den gav sig nämligen tillkänna det år jag fyllde 35. Halvvägs till 70. COINKYDINK? Det kan man inte veta.

(Att den också råkar vara en trendfärg är dock blott en slump. Trender kommer och går men pensionärsbeige den består.)

Jag ville skriva lite om stil och hur den förändras och hur det är som att insikter angående min garderob tycks nå mig en gång i halvåret eller i kvartalet. Antagligen då årstiderna skiftar för att jag då tvingas tänka mer på vilka kläder som funkar. Men nu tycker jag det är jättesvårt att formulera utan att det blir lika tråkigt som beiget. Eller i alla fall långt, så väldigt långt i det är inlägget som skulle vara ett kort SCHUPP men redan dragit ut på sig. Det får bli en annan gång.

20200905_002

Men en liten insikt jag slagits av var att jag ville ha en svart collegetröja i kortare modell. Det är ju ett basplagg som man skulle tycka att var rätt lätt att sätta tassarna på men det dröjde oskojat minst ett halvår innan jag hittade en som ungefär motsvarade min tanke. Men här är den nu! Det känns extremt bra att en längre tid gått och tänkt att jag vill ha ett sånt plagg, jag VET att jag kommer använda den här tröjan konstant igenom hela hösten och vidare framåt. För den är ju det jag, tack vare att jag numera har en mer överskådlig garderob, har kunnat pinpointa att är exakt vad jag skulle ha mest användning av. Mina kriterier har varit skarpa. Ärmarna är korta men jag låtsas att det är en sån stil, fast det i själva verket beror på att den är i för liten storlek. Den är från Name It som gör barn- och ungdomskläder, men jag hittade den på loppis tidigare i veckan.

Byxorna är från Asos men åkte ett varv via loppis de med innan de hittade hem till mig. Kunde gott åka ett varv till strykbrädet också, ser jag nu. 

20200905_005

Mitt nya hårband är naturvitt manchestersammet och LÖJLIGT MJUKT. (Säkert polyakryl, mutter mutter.) Aldrig postat en belfie här förut tror jag? Plötsligt rumpor det. (Till skillnad från ‘händer’, då.) Hejdå!

4 reaktioner på ”50 nyanser av beiget

  1. Älskar när korta inlägg blir långa, tycker just blandningen mellan högt och lågt är en del av den stora tjusningen med den här bloggen! graden av själ, och tanke, i stort som smått. och ärmarna är superfina i exakt den där längden. älskar all form av trekvartsärm. (och älskar när man identifierat att exakt det HÄR plagget är vad man söker, kontra ett allmänt strosande och att tänka ”Det här kanske är vad jag behöver” när man ser det).
    Beige har ännu inte hittat sin plats i min garderob, men nu när du skriver om det inser jag att jag aldrig provat. har ingen aning om hur det skulle passa mina färger. kanske blir ett helt nytt jag?

    Gilla

    1. Tack tack! Vad snällt. Och ja precis! Kan verkligen känna igen den där sista frågan, nyfikenheten i den, och så känns det för mig och (t.ex.) beiget också att man liksom får utforska en ny, okänd ”dimension” (lol inte riktigt men du fattar) som man inte äntrat tidigare. Tror färger, stil et.c. påverkar vem jag är/känner mig som ganska mycket. Inte riktigt som att låtsas vara nån man inte är, men som att gå på nåt slags egocentriskt lajv där man plötsligt kan märka att man ju faktistk ÄR den här personen också, trots allt.

      Gilla

  2. Åh fint! Känner verkligen igen mig i att fundera på garderoben bara några gånger i året – speciellt då årstiderna byter. Och har också märkt att jag kanske börjat dras mot beige! Va

    Gilla

    1. Tack! Kul att du känner igen dig! Jag tänker egentligen ganska ofta på garderoben men det är oftast mer flytande och obestämt. ”La-di-da, kanske nåt med puff?” liksom. SKÖNT att ibland kunna ringa in något riktigt konkret.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s