Det vida odagliga

Ditt & datt

Det är kanske bara jag som minns det, men jag gjorde sådär igen. Jag blev frustrerad på bloggandet (att det snarare motsvarade ett icke-bloggande), skrev något frustrerat och gnälligt, blev sedan generad så att det hela fick en dålig smak och jag började hålla mig undan. Ska försöka att inte metablogga längre. Med undantag för nu, tydligen. ☝🤠👉 piu piu

Nu nollställer vi det här.

20200619_midsommarselma.JPG

Så här är en bild på mig när jag ägnar mig åt midsommarritualen att erbjuda en fjantig katt åt nattens ljusblåa skyar. Som ni ser lyfter katten sin spralliga svans för det vida blåa odagliga himlatäcket att nappa tag i. Det är det enda acceptabla i en sån situation. Hittade du hit genom att googla ”österbottnisk midsommartradition”? Jag hoppas det.

Gårdagen var så lyckad. Vi åkte ut till Oravais där vi hälsade på Blendas kusin Elis (med familj). Barnen badade och lekte och höll armarna om varandra, Luzilla och Daniel skämde bort oss med en massa god mat som jag SLUKADE och barnen bestämde att de skulle dela stol när de åt (gulligt), solen gassade, havet glittrade, och på hemvägen hade jag antagligen kunnat somna i bilsätet. Vill ni höra om hur litet jag hade sovit förra veckan? Nej. Kan jag hålla mig ifrån att släppa genomskinliga hintar om att det var väldigt litet? Också nej! Som ni redan märkte.

Efter en tupplur kände jag mig som en eremitkrabba som bara ville krypa in i sitt skal. Till sist kröp jag istället, med Alfred och Blenda, till butiken för att få lite frisk luft. (Och godis.) När vi litet mer uppiggade spatserar in gården igen så händer det plötsligt: vi möter barnet Cassandra som är här och hälsar på sin farmor (vår granne)! Cassandra och Blenda är ungefär lika gamla men de har aldrig träffats förr. Under snart tre års tid har vi nu som då sett detta barn ute på gården men vi har aldrig lyckats tajma det så att vi kunnat gå ut samtidigt. Den här kvällen hade jag redan hunnit tänkt lata tankar om att det kanske var lite sent att börja hitta på nåt annat än att ställa sig för sängen — så glad att vi ändå släpade oss ut!

Blenda sken upp direkt när hon såg Cassandra, vi hade pratat om att hon var här och att de kanske skulle kunna leka, så hon visste vad som var på gång. Hon fattade tycke för sin nya kompis och blev efter en tid generös med kramarna. De två yrde omkring så länge vi vuxna satt ute i trädgården, klappade gulliga hundar, pratade och drack ett par glas vin. Kändes typ KONTINENTALT i den här värmen, som att den plockade fram en livsbejakande sida man glömt att man över huvud taget ens KUNDE ha. Det är så länge sen jag gjort något spontant, slog det mig. Det har utav uppenbart smittsamma orsaker inte känts möjligt på en lång stund. (NEJ då syftar jag inte enbart på min trista personlighet.)

IMG_0279IMG_0304IMG_0285IMG_0326.JPGIMG_0362

Snipp snapp snut så var dagen och veckan slut. Och fast den hade sin (onaturliga) semesterresecharm med sin tropiska hetta och strålande solsken, så kände jag mig så lycklig att jag blev rörd när jag mitt på dagen i dag promenerade till torget för att hämta lunch, och himlen var draperad i ett ljusgrått täcke, ett lätt duggregn droppade på folk som inte iddes fälla ut sina paraplyn, och termometern visade 22 grader. U n d e r b a r t .

2 reaktioner på ”Det vida odagliga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s