Tonårsromantikens slitstil

Stil & syssla

20200425_kaffe

I lördags färgade jag ett par hålbroderade, fina och mycket vita blusar i svagt kaffe. Målet var att få dem aningen mindre vita. Det räcker för mig nu, men annat var det förr. Jag mindes den vita hålbroderade indiska blusen jag ville färga svart när jag var runt 16. Det fanns liksom inga svarta hålbroderade blusar i butikerna då men nu finns det ju jättemånga och varje gång jag ser en är det den vita jag tänker på. Jag hade hittat den på Missionsstugans loppis, och efter sitt textilfärgsbad blev den bara ljusgrå. Riktigt mjäkigt ljusgrå när jag ville ha svart, svart, svart. Jag använde den aldrig. Lördagens blusar blev mjäkigt ljusbeigea, men nu är jag inte besviken alls.

Följande kväll instagrammade min expojkvän ett foto jag tagit på en spelning med hans gamla band. Det var tidigt 2000-tal och jag blev så glad när jag såg att han hade på sig ettt par pleatherbyxor min mamma sytt åt honom. Det FANNS ju inte sådana tillgängliga på andra sätt då! Inte i Jeppis. Redan bara det att de hade fejk-läder på tygaffären Kangasmestarit i stan var kind of amazing. Så tyg inhandlades och mönster hämtades från vad jag tror att kanske var ett par av mina byxor, mitt första par svarta jeans. Både mina jeans och Mathias plastbrallor användes tills att de slets ut. På samma foto hade han en nät-t-shirt vi loppat — även den på Missionsstugan — och jag minns ännu hur jag grävde till djupaste bottnen av underklädeslådorna på herravdelningen och fiskade upp gamla, gulnade undertröjor, och hur det kändes som att jag hämtade förlorade skatter från havets djup. Det var en känsla av triumf att hitta dem. Det skulle bli svinsnyggt. Vi färgade dem svarta. De blev en färg vi kallade ”regnmörker”. Den där blågrågrönsvarta färgen dåtidens svarta jeans alltid fick efter många tvättar.

Och sådär höll man på. Vi färgade om, sydde om, sydde nytt, sydde fast spetsar i fållar och ärmslut och ringningar, broderade stjärnor och mönster, drömde om att komma över nitar att stansa fast, klippte upp, knöt ihop, blekte med klorin, täckte med nagellack, målade med textilfärg, ritade med sprittusch — alltid på jakt efter den lilla möjligheten samtidigt som man drömde om de stora. Luggar klipptes i konstiga former, utväxter i det svarta håret färgades i de mest overkliga färger som fanns i hyllan på Citymarket (vilket iofs var typ ”plummy brunette” eller ”violet black”, ni fattar), ögonbryn plockades och formades om, läppstift användes som ögonskugga och läppennor som ögonpennor och kajaler som ögonbrynspennor oooch vi gjorde egna piercingar med vanliga nålar. Jag såg nog riktigt ut som totalt piss ibland, eller jävligt ofta, men det var i alla fall roligt.

Det är väldigt lätt att romantisera det i efterhand. Det var så kreativt, fast det insåg jag inte då. Jag kan emellanåt känna mig typ retrospektivt avundsjuk på de alternativa tonårsgäng jag och mina kompisar ser på stan i dag och som påminner oss om oss själva, hur vi var. Skillnaden är att de i dag har perfekta kläder och ingen av dem verkar ha behövt hitta på kompromisser och nödlösningar för att ha den stil de vill ha. Allt finns.

Min egen tonårstid är istället präglad av en sån längtan och ett sånt slit att ha en egen stil. Det var så mycket man bara kunde drömma om och försöka efterskapa så gott man kunde. En tid fanns det knappt svarta kläder över huvud taget i butiken och i ett par år använde jag nästan dagligen en blus som jag fått för min morfars begravning. Jag handlade gamla gördlar avsedda för höfter och rumpa från underklädeslådan på loppis och vände dem upp och ner för att använda som korsetter. Jag fyndade en lång, svart vinterkappa för 20 mark (MARK!!) på loppis och den blev mig så kär att jag fortfarande har den kvar, 20 år senare. I efterhand föredrar jag det så. Det känns sorgligt att tänka att jag hade gått miste om det. Det visade sig att det blev ett riktigt praktexemplar på att inte veta hur bra man har det.

20001115_rum

Sexton år, november 2000. Hemmaklippt lugg och kjolslits. Ser ni förresten pappret nere i högra hörnet? Planer på plagg jag tänkte sy.

Jag gissar att de flesta som läser här är en bit förbi tonåren. Jag blir nyfiken på att höra om ni hörde till någon subkultur? Hur såg ni ut i högstadiet, gymnasiet eller motsvarande? Smälte ni in, skilde ni er ur? Var endera viktigt för er? Vet för övrigt inte vilket av dem som är svårare att göra i tonåren!

16 reaktioner på ”Tonårsromantikens slitstil

  1. Åh så många minnen från tonåren! Min mest hetsiga sy-om-loppisfynd-period började när jag upptäckte techno i gymnasiet. Fanns så lite att köpa i vanliga butiker på 90-talet. Jag hade en lila långärmad tajt ribbad t-shirt på vilken jag sydde en stjärna jag fixat av riktigt glänsande silvertyg. Till det, gråbrun rutig minikjol som i ett tidigare liv varit en knälång tantkjol. Sydde också små fickor i allt för man hade inte handväska på rave. Allt för den rätta looken!

    Gilla

    1. Kan SÅ BRA se den där stilen framför mig! Hade också en rutig minikjol, (mamma) köpte den kanske cirka ’96? Den finns fortfarande i garderoben där hem-hemma. 😄

      Gilla

  2. Vad rolig läsning! Jag hade en hippiefas som pågick när jag var ungefär 15-16, då var det mycket bruna och orangea toner. Jag sydde också saker själv, klänningar av 60- och 70-talsblommiga gardiner. Broderade blommor och citat på väskor och toppar och cyklade barfota till stan. Permanentade till och med håret eftersom jag ville att det skulle se ”vildare” ut. Resultatet blev föga överraskande jättefult, och där nånstans tror jag stilen vände till en mer allmänt intetsägande 2003-look utan några som helst utmärkande drag. Men det var roligt att vilja ha en sån utpräglad stil, jag håller med om att det var väldigt kreativt!

    Gilla

    1. Men åh! Du låter hur chic som helst i alla fall. Vill se de klänningarna! Ett av mina starkaste stil-minnen är förresten en tjej som gick i långklänning och med vilt hår gick barfota genom stan en okristligt tidig morgon när jag av nån orsak satt på trappan utanför Shoe Stop. Jag var väl kanske 15-16 då. Aldrig sett henne varken före eller efter det men var BESATT! Coolaste jag sett.

      Gilla

  3. Nostalgiiin! Ojoj, minns hur jävla nöjd jag var över att hitta svarta nätknästrumpor på Lindex. Sånt fanns ju liksom inte annars. Matchade dem med en hemmasydd kjol som jag prytt med ett stjärnmönster av små pärlor som skiftade i grönt och blått. Har faktiskt typ halva burken kvar. Chansen att jag skulle sy och pilla på den nivån i dag är liksom noll. Mest stolt var jag ändå över min fars gamla smala läderslipsar – i de bästa färgerna svart, rött och lila. \,,/

    Gilla

    1. Men varför minns jag inte den kjolen?! Den låter ju precis som nåt jag skulle ha sett och kärat ner mig i. Men dina slipsar minns jag såklart! Själv hade jag loppat en svart och en grå. Och så minns jag ditt fina månhalsband!

      Gilla

  4. Oj oj oj vilket roligt inlägg att få läsa! Jag känner igen mig i mycket men är kanske lite för ung (sen 90-talist) och lite för bortskämd, efter att ha vuxit upp under en tid där det mesta fanns att köpa. Men jag minns ändå hur stort det var att få åka ned till Stockholm någon sommar och få gå i butikerna där och handla allt som inte fanns i Umeå.

    Jag var ”emo”, som det kallades då. Med färgglatt löshår i blått och grönt och rött och tuperad lugg, nätstrumpbyxor och nitbälten. Alltid svartklädd, gärna bandtröjor minns jag. Jag piercade mig själv i läppen och töjde ut hålen i öronen och var allmänt smutsig och kajalsminkad jämt. Jag ser tillbaka på den tiden med värme, trots allt. Det var mycket som var jobbigt och ångestladdat men det var fint också.

    Gilla

    1. Min kompis i Stockholm sa att han, i sin tur, blickade mot London. 🙂 Man drömmer väl alltid nåt steg längre bort, antar jag. Jag minns emostilen så väl fast jag missade den själv! Den var huge på Myspace. Minns att det provoerade mig som fan att alla verkade ha så tjockt hår, fattade aldrig att det var löshår. 😆 Piercade också mig själv i läppen-high five!

      Gilla

  5. Åh, roligt inlägg! Jag klädde mig också i svart, färgade håret svart o piercade mig. Fick mycket pikar o kommentarer som ”satanist” o ”häxa” (också uppvuxen i Pedesi). Hade tyvärr inga kompisar då som gillade samma stil eller ens lyssnade på samma musik så det var jobbigt. Minns dock känslan av hur spännande det var att hitta något speciellt på loppis eller i någon butik i H:fors. Får ännu lust att färga håret om jag hör Black No.1 ^^

    Gilla

    1. Välbekanta kommentarer! Vet också hur jobbigt det kunde vara att ta emot dem ensam. Det blir överlag bara TUNGT att bli konstant & öppet bedömd en även om kommentarerna i sig kanske inte är så träffande. Synd att vi missade varandra på Sursikbacken. Mitt första år som nån slags goth på åttan så fanns det en där, men hon gick i gymnasiet. Tusen gånger coolare ofc och vi utbytte aldrig ett ord eller ens en blick, men det kändes bara tryggt att det fanns en till där. Försökte senare ”bli normal” (som jag såg på det då) en tid, men gjorde comeback med backup på nian. 😎 D.v.s. med svartklädda kompisar. Då kände jag mig nog mycket mer självsäker och kommentarerna kunde dessutom ibland utbytas till ”begravningsbyrå” och alltså HAHA, älskar det ju.

      Gilla

  6. Åå detta var så härligt att läsa! Trots att jag var, och fortfarande är till viss del, en väldigt blyg och ganska introvert tonåring stack jag ut i mängden rejält. Jag minns att i princip alla i mitt högstadium hade samma sorts kläder inhandlade på antingen Seppälä eller den lite coolare och dyrare klädbutiken i stan (som hette exact och sålde typ micmac, only och vero moda) eller sen var det postorder från H&M. Jag vet inte exakt hur eller vad som var katalysatorn till det hela men jag hade ett sådant enormt behov av att absolut inte se ut som alla andra. Alltså, det var verkligen det sista jag ville. Jag använde främst ärvda kläder av pappa men också av mamma, det skulle vara stora, lösa skjortor eller t-skjortor och strumpbyxor eller svarta leggings med klippta hål i sig eller randiga eller batikfärgade. I detta skede slutade jag även borsta håret och sakta blev kronan på verket ett virrvarr av rastor som finns kvar än idag till viss mån. Gick sällan på loppis då jag inte hade så mycket extra pengar till övers som 14-åring, men mammas och pappas garderober var skattgömmor som få loppisar kunde mäta sig med, enligt mig själv då på den tiden. Jag ritade också på kläder, invecklade mönster eller konstiga varelser som ristades in med dom där svarta pennorna för white board som fanns i skolan. Jag minns att jag använde en massa halsband också, stora kulörta träkulor blandat med tunga smycken som min mamma köpt i sin ungdom under sina resor i sydostasien. Då jag var 15 piercade jag mig själv, en smiley, med en säkerhetsnål och hela akten handlade lika mycket om att ta någon slags kontroll över sin egen kropp som att reta gallfeber på min far som var, av princip skäl, totalt emot den typen av kroppsalternering. Men vi blev sams igen efter ett tag. Jag flyttade till Helsingfors som 16-åring och jag tror att det var not inom mig som började gro redan i början av tonåren, en längtan att vilja höra till ett sammanhang som faktiskt tyckte någonting och gjorde intressanta saker vare sig det var musik eller skateboardåkning. Trots att jag flyttade från min hemstad som 16-åring var det exakt där jag hittade min flock. Vi hänger ännu idag fast i mindre utsträckning.

    Stil och så mattas ju av med åren men fortfarande hänger rastorna och en av tre piercingar kvar. Jag reagerar alltid med sådan värme då jag flanerar på stan och stöter på folk, främst unga då, antagligen långt mycket yngre än mig själv, som går all in vad gäller kläder. Och då menar jag inte modefolk som slaviskt följer trender utan hederliga punkare, hippin och allt där emellan.

    Tack Linnéa för en titt i ditt tonårsdu och tack för att du ledde mig in i mitt tonårsjag en liten sväng!

    ☽ Kram

    Gilla

    1. Vilken härlig kommentar! Vill så gärna se de där mönstren du ritade på kläderna. Eller bilder på dig hur som helst! Du såg helt säkert svincool ut. Det låter som att du verkligen var helt EGEN och hämtade influenser mest från dig själv och hemifrån. (Vi andra tog ju sånt från film, musik och andra människor.) Ja hjärtat ömmar ju för ungdomar som tycks vandra lite samma stig som man själv gjorde för cirka åttiofyra år sedan. Jag tycker fortfarande att stil och kläder är superintressant och ROLIGT, och mycket hänger kvar i mig också sedan tonårstiden, men numera ligger det snarare nånstans där i grunden än på ytan, om det mejkar nån sens. Tack själv Fia. ♥ Kram kram!

      Gilla

  7. Kommer ihåg första gången jag såg Halloween-smink 1999. Vitt puder! För ljust såklart men å andra sidan stod valet mellan för mörkt puder eller vitt puder för vanligt puder fanns bara i ungefär två nyanser för mörkt för en blekfis på den tiden, plus att jag ville ju också gärna vara ännu blekare än jag redan var. Var väl någon slags mestadels svartklädd hippie. Såg aldrig mig själv som en DIY-människa på den tiden, det fanns ju så många andra som var så mycket kreativare än mig, men nu när jag tänker tillbaka inser jag hur mycket jag faktiskt gjorde själv. Sydde kilar i jeans, pimpade kläder med broderier, nitar, spritpenna och glitterlim, batikfärgade, sydde om för stora kläder från loppis, målade om mina skor. Sydde till och med ett par plagg helt själv, i mycket tveksam kvalité. Mina supervida s.k. ”rejvbyxor” (jag har än idag aldrig varit på rejv) sprack i baken, när jag var ute på stan. Det upptäckte jag när jag kommit hem. Kul tider! Fast visst var det ändå det? Kul att vara så kreativ. Nu behöver jag inte vara det så då är jag inte det. En gång i tiden sandpapprade jag hål i och broderade jeans. Nu äger jag tre par jeans med färdiga hål och broderier som jag köpt från en onlinebutik. Mina tonårsjeans ligger sparade i en låda, för att de betydde något för mig. Jag betvivlar att mina nuvarande broderade jeans kommer sparas av nostalgiska skäl. Jag klickade hem dem för att de påminde om sådant jag gjorde själv som tonåring men de är bara köpesjeans broderade i en fabrik. Mitt tonårsjag var mycket unikare än jag är nu. Jag önskar bara att hon lämnat pincetten ifred. Mina sönderplockade 90-talssmala ögonbryn växte aldrig tillbaka!

    Gilla

    1. Vilken njutning det var att läsa den här kommentaren. Hög igenkänning och andra gången beundran. Tack för den! Och ja, samma här med ögonbrynen, en del växte tillbaka men inte så mycket jag hade velat. Äldre personer varnade mig för att plocka dem för mycket men jag var för ung för att förstå att modet och uppfattningen om vad som är snyggt kommer förändras. Ja ja. Snart är trådsmala bryn inne igen. Det är ju 20-talet ändå!

      Gilla

  8. Åh minns verkligen den där ständiga jakten på loppisfynd som med lite modifiering kanske kanske kunde förvandlas till något av de där plaggen vi egentligen drömde om! Minns också hur de ditsydda spetskanterna skavde mot huden och hur ärmarna på mina egensydda tröjor alltid blev för snäva av någon anledning. Det var ju, bildligt och bokstavligt, ganska mycket som skavde under den här perioden av livet. Men i retrospekt var det mycket av den som sedan blev till en själv som formades precis just då!

    Gilla

    1. Jag hade glömt det där men efter att jag läste din kommentar kom det långsamt tillbaka — jag minns en tröja jag sytt med (för snäva!?!) armbågslånga ärmar med spets på kanterna. Och vad den KLIADE i armvecken, herregud. Skulle aldrig stå ut längre. Minns också att det där med spets längst ner på den långa kjolens fåll var du först med och jag tyckte det var SÅ FINT att jag också ville ha, men ville inte härma dig helt burdust, så jag frågade av dig om det var okej att jag också sydde spets på min ena långkjol. Och du sa ja! Blev så innerligt glad, heheh. ♥

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s