Skärtorsdagspromenixen

SWOOSH! Va!! Hörde ni det där? Vad var det? Var det en häxa som flög förbi på sin kvast på väg från Blåkulla? Herregud var det JAG på MIN kvast? Näe. Nej nej. Det var förstås bara tiden. Som vanligt.

Jag har typ glömt hur man bloggar så nu lastar jag bara upp en hög med bilder från gårdagen för att känna efter om det klickar nån pusselbit på plats.

Vi gick ut för att plocka videkvistar. Här har vi redan hoppat till slutet av promenaden då vi gjort våra fynd. När vi begav oss av för att hitta videkissor visste Blenda inte riktigt vad hon hade att förvänta sig, men som ni ser blev hon icke besviken!

Här var vi på väg mot videkissorna. Blenda ville göra en kort avstickare till Klemetsöparken för att hälsa på krypen där, fastän de är lite läskiga.

Bofinkarna sjöng sina sånger. I parken på förra bilden, i skogen på denna. På morgonen, vid frukostbordet, hördes den också ända inomhus. ”Mamma hörde du också den där fågeln sjunga?” frågade Blenda mig. (Knäppt vad hon pratar nu.) Sen satt vi och lyssnade en stund.

Porten till Blåkulla kanske? Nånej men den gamla travbanan som ligger ganska nära vårt hem, bara att gå en bit längs med gatan och så kommer man till den. Nu har den i stort sett varit orörd i några år, har jag förstått, men det ska byggas bostadsområde på hela planen. Trist ändå, tycker det vilar en sådan nostalgisk känsla där. (Kan hända att jag romantiserar nåt med att gå och spela på hästar, också.) Gillar också att det är ett område som naturen gör vad den vill med. Tycker om att ha naturen inpå knuten, och faktiskt något ovårdat och otämjt som detta. Aldrig varit nån för välansade gräsmattor och symmetriskt planterade buskar. Vildvuxna ängar och lummiga skogar är min bofinksmelodi.

På andra sidan travbanan står lyftkranarna vid sjukhuset. Väldigt påskigt väder var det. Soligt och milt när vi gick mot videkissorna, men när vi vände tillbaka hemåt var det rått och kallt och jag fick direkt mer ont i halsen än jag hade innan. (Ja, klart man ska vara krasslig. Det är ju april.)