Väggbonader och åldringsvänner

Ditt & datt

20200307_bonad

Tillbringade helgen i Katternö, och på loppis i Jeppis i lördags fann jag äntligen den stora väggbonaden som jag letat efter sedan i somras. Jag valde mellan flera bonader och denna abstraktion blommade ut inför mina ögon. Ni vet sådär som en parfym utvecklas vartefter man sprejat den på handleden. Vid första ögonkastet var jag tveksam men sen klassade den ändå ut de andra bonaderna ett par minuter senare. Det blev ingen match för denna sjuttiotalare. (Gissar på åldern men det måste röra sig om 70-tal visst?) Alfred tyckte också att den blev bättre vartefter han såg på den. Tyckte du den var ful, kanske? Look again!

Hade tänkt att den skulle hänga bakom sängen men nu vill jag typ ha den på alla väggar så vi får se vilken som kammar hem vinsten sist och slutligen. Fattar att det hade varit roligare att se den i rätt miljö, men ser ni här häller jag upp brygden droppe för droppe, stänk för stänk. Klott för klott.

Hela förra veckan flöt förbi så underligt obemärkt. Nu när jag försöker minnas den finner jag det nästintill omöjligt. Förkylning, sömnproblem… Och precis nu när jag skriver detta får jag samtidigt lyssna på ett barn som skränar i sovrummet så det gör det extra svårt att koncentrera sig. Jag vet inte hur pass detaljerad jag vill vara om vad som pågår i Blendas liv och utveckling numera — hon blir 2½ år nästa månad — men det kan väl i alla fall sägas att om ni bor granne med oss, så har ni inte kunnat undvika att snappa upp att hon vid flertalet tidpunkter om dagen kan vara extremt missnöjd med oss. Hemligt är det inte. Röststyrkan är imponerande.

Det har ärligt talat varit riktigt jobbigt emellanåt — jag var särskilt upprörd i helgen, när jag äntligen somnat, efter många nätters sömnproblem och tidiga morgonar, vaknade av att hon gallskrek och sparkade mig svinhårt i ansiktet — men ja ja, hon är också det bästa som har hänt mig. Jag vet att alla föräldrar säger detta, men: Vi har också så mycket kul och fint tillsammans.

20200307_boecker

En finurlig trotsåldringsvän. (Oklar referens för de som inte känner till Åldringsvännernas loppis i Jakobstad, meeen… nu gör ni! Varsågoda.)

Typiskt minfält för mammabloggare förresten. Bloggar mamman öppet om svårigheter som hon möter som förälder, är hon elak och självisk som utelämnar barnet för att få uppmärksamhet på barnets bekostnad. Men bloggar hon huvudsakligen om de fina erfarenheterna, är hon ytlig och självupptagen som använder sig av barnet för att stärka glansbilden av sitt perfekta liv. Kontentan är oavsett att personen är lite mer olämplig som mamma än de som hittat den rätta balansen, vad den sen än är. Jag kan också provoceras av både och, och blir emellanåt rädd för att själv falla av på endera sida av linan utan att jag märker det (skulle vara skitjobbigt att inse i efterhand) — men knappast säger det särskilt mycket om hur personen till syvende och sist faktiskt är som förälder. Även om man inte alltid förstår sig på dem som personer.

Tänker jag på nu, eftersom att jag blev ängslig när jag nämnde att B varit jobbig, och kände behovet att väga upp med att påpeka att hon också är underbar, trots att jag stör mig på det och tycker det är urlarvigt att behöva hålla på på det sättet. Jag menar det är väl för fasen självklart att jag tycker om henne? Det behöver jag väl inte förklara åt er? Det där var en retorisk fråga åt mig själv — jag tycker ni alla som kommenterar och som jag vet läser här verkar sympatiska, sansade och smarta. Det lät kanske som att jag riktade det förra stycket till någon särskild men jag gjorde verkligen inte det. TYVÄRR! Fattar att det hade varit juicy. Men som sagt, här får ni bara små stänk. Ledsen att avsluta inlägget med ett sånt klottigt antiklimax. (Nä det där lät äckligt. Okej, ledsen att avsluta inlägget så äckligt, också.)

6 reaktioner på ”Väggbonader och åldringsvänner

  1. Nämen det är ju just sådär. Klagar man av sig lite så får man typ dåligt att vara för man tänker att fattar inte alla att barnet är det finaste som finns trots det är jobbigt emellanåt och extra jobbigt vissa perioder. Här är 1.5 äringen riktigt omöjlig just nu. Kastar allt, skriker och har inga öron. Haha. Men som sagt life is wonderful. Haha

    Gilla

    1. Haha ahh. Jag hör dig. Har även varit med om att folk inflikat typ ”Men där emellan är hon förstås så snäll och ljuvlig” när jag inte själv gjort det, säkert i all välmening förstås, men jag känner liksom bara att… ja?? Det är väl självklart men nu eftersträvade jag inte att värdera hennes eller något barns personlighet, utan jag ville bara ventilera lite grejer!

      Gilla

  2. Kan relatera till det där. Både till det stundtals jobbiga med att ha barn i utvecklingsfaser OCH att inte veta hur mycket en kan skriva om det utan att dras med dåligt samvete efteråt. Jag drar också ofta till med något i stil med ‘MEN jag älskar förstås mina barn och de är också helt underbara’ efter att jag skrivit något mer negativt, även om det egentligen är självklart och inte borde behöva nämnas. Tänker också att om jag i något blogginlägg vill skriva om de jobbigare sidorna av föräldraskapet så försöker jag fokusera framförallt på mig och inte på barnen. Då känner jag ändå att det är rätt okej. Sen kliver jag säkert över gränsen nån gång utan att jag tänker på det.

    Gilla

  3. Ååh kan du inte ha nån hjärta-funktion på din blogg som t ex BFF? I så fall skulle jag tryckt på <3. Du skriver så bra! Och fint inlägg.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s