Ovan. Så heter stugan ni ser på bilden ovanför. Den ligger, som ni ser, ovan marken! Den var vårt trädhus när vi förra helgen övernattade på Emmes Retreat i Nedervetil. Vi var där för att fira Alfreds mamma som fyllt år i början av maj.

Den här vyn på bilden är strax vänster om stugan från den första bilden. Om jag tolkat kartan rätt så är Emmes Storträsket namnet på sjön. Vi anlände på lördagseftermiddagen efter ungefär två timmars bilfärd.

Efter att champagnen korkats och avnjutits så fick Blenda, som inte sovit ens i närheten av tillräckligt under bilfärden, åka ner i Manduca-selen på min rygg. Sen gick vi ut på promenad och hon somnade på några minuter.

Jag strosade iväg ensam en bit, eller så ensam man då blir med en snarkande toddlare på ryggen. Det duggregnade så försiktigt att de små dropparna var mer som ett milt dis i luften. Älskar det vädret. Och den där skogen! Herregud. Om jag får vara en smula självgod och lite jobbig så vill jag säga att jag kände ett riktigt lyckorus i bröstet när jag tagit den här bilden här ovanför. Hehe. Det är så sällan skogar kommer till sin rätt på bild, men här tycker jag den verkligen gör det. Det är som att syret syns! Bra skog. Duktig.

Ett par dagar innan hade jag läst att det tycks vara extra många träd som blommar i år, och att detta skulle då bero på att fjolårets sommar var så torr och het att träden blivit stressade och tror att de ska dö. Med andra ord försöker de se till att åtmistone arten ska överleva genom att sprida frön. Det här tänkte jag på när jag gick där och tyckte mig se ovanligt många ljusa knoppar på kvistarna, de var typ överallt. Men jag kan inte säga hur många det har varit andra år, kanske jag bara inte lagt märke till det förr. Hur som helst: wääh. 😰

Jag sökte mig tillbaka mot stugorna. Den på bilden ovanför heter Lyan och det var den som resten av vårt sällskap bodde i.

May, Elis och Peter (på Blendaspråk: Farmor, kusin och farfar) söker sig mot middagen som värdarna gjort åt oss. Har inga bilder från den men vi fick bland annat smaka på nordens egna sparris: mjölkört! Rallarros! Blev väldigt glad över detta eftersom det kändes som att det var typ ~*meant to be*~ eftersom det också var en sak som jag läst om typ strax innan vi åkte iväg på den här turen och som jag direkt tänkte att jag ville testa. Och så fick jag det! Och så var det jättegott!

Försökte googla och hittade inte det jag läste men förstås har naturdrottningen Maggie bloggat om mjölkörten redan i fjol! Ska lätt följa hennes recept med smör och citron, mmm.

Efter maten spelade Alfred låtar som Elis kunde dansa till. Blenda var också med på ett hörn men var huvudsakligen glatt intresserad av gitarrens stämskruvar.

När Blenda somnats stannade jag kvar i stugan och hörslade en bok. Det fanns två små fönster i hörnet som sängen stod vid. Det här var utsikten genom det ena.

Boken var förresten Alex Schulmans Bränn alla mina brev, älskade berättelsen men tyckte Schulman emellanåt kändes opålitlig med sina minnen, som att de var fabricerande för att han skulle få Skriva Äkta Drama typ, meeen tyckte trots detta att det hela var mycket gripande. Har aldrig läst nåt av honom förr och inte hängt med, har inte förrän typ nån månad sedan fattat att han och den där Calle är två olika personer. Så jag är förbryllad — har de båda två klara skitstöveltendeser a la morfar Sven Stolpe eller är det bara den senare nämnda? Sånt funderar jag på. OCH att jag kan ju inte vara den enda som tycker att Stolpe ser ut som en obehaglig dubbelgångare till Jimmie Åkesson på typ varje jäkla bild som finns på honom? Lite som porträtt som visar hans sanna jag i stränga fascistiska 30-tals-penseldrag. Ni ser det också va? Men okej det här skulle jag inte prata om. Vi går vidare!

Följande morgon vaknade Blenda en bit innan klockan sex och ingen av oss lyckades somna om. Här kikar Blenda ut genom det andra fönstret vid sänghörnet. Vet inte vad det är med små barn som klampar omkring i fotpyjamasar i mjuka sängar men GUD det ser så klumpigt och gulligt ut.

Vi klädde på oss och gick ut och den minsta delade ut benkramar i skogen.

Sen gick vi in till den andra stugan där gänget också började komma igång. Blenda satt en stund och filosoferade med sin farmor. (Bonusinfo: Blenda har naturligtvis en björn på tröjan. Dresscode skogen, tänkte vi.)

Efter en utsökt frukost (havregrynsgröt! bär! bananplättar! smörgåsar! kaffeee!) så blev det dags att gå ut och promenera igen. Andra paddlade kajak, har jag för mig. Vi gick en bit och sen kände jag Blendas huvud luta mot min rygg och bli allt tyngre. Sen dinglade hon där och snarkade igen en halvtimme eller så.

Vi passerade ett litet vattendrag som porlade vackert.

Skogen var fuktig och uppfriskande och nånstans nordösterut hörde vi göken gala. Vi gick ett par kilometrar och sen vände vi om. Lite besviken att vi inte såg ett endaste riktigt skogsdjur, bara nån talgoxe och ett andpar vi nästan skrämde livet ur när vi passerade bäcken på hemvägen, men å andra sidan ska man kanske försöka smyga lite och inte prata så mycket om man vill råka på en räv eller rådjur eller nåt sånt.

Lite (vege)grillkorv, potatissallad och banana bread senare så var vi redo att åka hem igen. Vi tog farväl av den charmiga hunden Nando som bodde där. Så kanske han klassas som skogsdjur då? Score!