Vandringslust i världsarvet

Det här vädret i dag, va? Ja, vad ska man säga? Det är inte helt obehagligt att betrakta det, för inte är det riktigt rätt att det är på detta sätt… men fint var det ju.

Vi valde att ta vara på det vackra i kråksången genom att utforska en vandringsled. Lotten föll på Bodvattnet runt på Björkö i Kvarkens skärgård, med sitt utkikstorn Saltkaret som skymtar i bilden ovanför. Vi valde dock att gå medsols så vi nådde tornet sist.

Vi hade igår köpt en begagnad Manduca-bärsele som vi ville testa. Vi hade det som ett litet mål den här veckan att vi skulle hinna få tag på en sele som kan bäras på ryggen, inför dagens varma väder. Idag skulle vi ut, hade vi bestämt. Och det fixade vi!

Sen tidigare har vi en liten BabyBjörn-sele, men den har inte alls varit ergonomisk (för den vuxna, i alla fall) och det har blivit tungt att kånka på den extravikten frampå, har jag tyckt. Blenda också alltid protesterat mot den efter viss (kort) tid. Så den har inte använts så flitigt.

Nu bar jag dryga tio kilo på ryggen utan problem. Och Blenda trivdes också hur bra som helst, faktiskt så somnade hon nästan direkt.

Trots att Blenda hastigt kom till ro så kändes det för oss andra inte så avslappnande att gå där. Vi var långt ifrån de enda som fått samma idé om att carpa lite naturstigsdiem en sån här dag, och det är inte så roligt att behöva trängas. Vi vill ha lugn och ro ute i naturen, så det var ju lite dumt att besöka en sån här populärt naturnjutarplats en sån här solklar naturnjutardag.

Men men, här var vi nu och fint var det. Nästan tillräckligt fint för att få oss att glömma vår aversion mot — örk! — folk… men bara nästan.

Men sen hände något jättebra! Leden delade sig och en skylt berättade att man kunde välja en rutt som gick närmare vattenbrynet, eller så en annan då som var ett par hundra meter kortare.

Vi tvekade en tid men sen beslöt vi att ta den som höll sig längre ifrån vattenbrynet, eftersom att den verkade gå mer in i en skog och jag föredrar att vandra i skog och för att vi resonerade att andra människor tenderar vara precis tvärtom så att de vill titta på vattnet.

Så då gick vi in i skogen. Och där fick vi vandra ostörda! Dessutom i skugga! Vi fick till och med höra fågelsång. Paradis!

Önskar bara att skogsdelen hade varit längre. Överlag så var hela rutten lite larvigt kort. Måste nog gå leta upp en längre nästa gång.

Skogen blev till dunge och gick från mörkgrönt till gyllengul som i en skattkista.

Bling bling i lövverket.

Inte för att det syns men Alfred matchade omgivningen bra med gröna byxor och gul ryggsäck. Bra kamouflage.

Kommer inte på nåt att säga om den här bilden. Tyckte först den var ganska fin men plötsligt känns den så himla typisk, som att alla sett minst femhundrasjuttioelva identiska bilder på vass. Vi kan rent av säga att den de facto är ganska… ovass. 😎 Varsågoda.

Vi nådde fram till Saltkaret, utkikstornet. Därifrån, tjugo meter över havet, fick vi spana på moräner. Och paret Svan, om ni ser de vita plupparna till höger i bilden.

Min dejt.

Vi stannade inte så länge där uppe, det var ganska mycket folk och väldans blåsigt. Blenda hade vaknat en stund innan och hennes ögon, liksom mina, tårades av den starka vinden.

Men det var värt att stanna och spana en stund. Mycket fint!

Sen gick vi ner igen och strax därpå gick vi förbi en familj som satt vid ett sånt där rastplatsbord i mörkt trä med massiva bänkar, och de hade med sig en shisha! EN SHISHA!! En stor och jättefin en som de smällt upp där på bordet! Verkade så oerhört mysigt och det doftade himmelskt. Blev extremt förälskad i kulturkontrasten.

Vi beslöt att bänka oss vid denna utsikt och äta vår matsäck. Rutten var slut men det går ju inte att åka hem utan att picknicka. Så här satt vi och åt varsitt kokt ägg, massor av salta kex med brie, och sen varsin kanelbulle till efterrätt. Blenda åt majskrokar.

Och gnagde lite på bärselens remmar. Orkade inte börja krångla med att ta loss henne så hon fick hänga kvar på ryggen så länge vi pausade.

Linsen på min framkamera har förresten spruckit tvärs över så den gör lite såna där intressanta ljus performances.

Helt okej idyll.

Sen lämnade vi Kvarkens skärgård. Vi var väldigt glada och nöjda. Med vädret, med dagen, med allt. Och Alfred sa ”Nu får det väl fan ta och räcka med det här fina vädret”. Japp, det får det.